torrt, fett och svart mm.
I veckan var jag hos ögondoktorn. Det är ju liksom inte bara att gå dit, som det hade varit hemma. Här är jag klart beroende av hjälpande vänner som följer med som tolk, denna gång följde Asa med mig. Jag har fått lov att ha glasögon sedan jul, linserna har färgat mina ögon röda. Ögondoktorn sa att det förmodligen berodde på torra ögon. Inomhusluften blir torrare här pga att huset värms upp av ACn som blåser ut varmluft.
I tisdags kväll fick jag gå och lägga mig klockan nio. Jag mådde illa, kräkilla! Jag tror det beror på middagen som bestod av tempura, dvs friterade räkor och grönsaker. Det är mycket fräschare än det låter, inte alls så där flottigt som friterat brukar vara. Men det är ju trots allt friterat och fett. Helt klart är att vi har en hälsosammare kosthållning här i Japan, det blir nog så automatiskt. Avsaknad av cream fraisch och matlagningsgrädde verkar ha gjort magen känslig för fettchocker. Kvällen efter blev det istället kokta grönsaker i buljong.
I morse var det månadens PTA-möte. Jag och Kaori, vi som är logotype-teamet bestämde oss före mötet att inte fråga om några åsikter utan istället presentera hur det blir, tufft va! Förhoppningsvis funkade det, ingen sa emot oss i alla fall, nu ska bara våra brutala beslut passera rektorn och styrelsens kritiska filter. Det brutala i sammanhanget är att vi vill ha en alternativ färg på T-tröjorna med skolans logga, dvs en kommer att vara gul med blå logga (skolans båda färger...................och Sveriges) och en svart med blå logga. Jösses, vad stort vissa saker kan bli!!!!! Nu vill jag bara avsluta detta projekt!!!!
I kväll blir det Shabu-Shabu med efterföljande fredagsmys. Vi kommer att titta på SVTs webb-TV där favoriten just nu är Dubbat. Vi kollar också Robin och På spåret, himla mysigt! Ni ser, fredagsmyset funkar även här i öst!
Idag fyller mamma år! Stort GRATTIS!!! Nu längtar jag hem till Sverige, i morgon ska syrran med familj hem till mamma och firar henne, det vill jag med göra ju!
Hjärtproduktion
Vi vek och klistrade, klistrade och vek och konstaterade att det här var ju kul. I år blir det en god och fin hälsning till hela skolan, 70-80 st, det liksom blev så av bara farten.
kul legos
- mina jobbarkompisar, svarade Ola med blicken på bilder i datorn.
Maja går till mig och berättar att pappa sitter och tittar på sina jobbiga kompisar.
Bönor man äter
Denna helg pågår en festival i den Shrine (Yoshida) som ligger närmast vårt hem, till och med så nära att bilen hamnade inom avspärrningen. Det som ska göras är att offra goda saker som ska eldas upp i en stor bål innan dess goda krafter blir förstörda, vad som förstör dess godhet framgår inte. Men folk vallfärdade med papperskassar från Kyotos motsvarighet av NK med fina saker att elda upp. Man ska också äta rostade bönor, det antal år man är plus en till. De är väldigt goda, så Maja åt som om hon vore Adam i Heores (han är 400 år, drygt).
Denna festival var den första vi besökte då vi flyttade hit förra året. Ola kommenterade att det var betydligt mindre folk i år. Jag tror han hade fel, det är vi som har blivit vana.
Ester med sina bönor
På riktigt!
Nu är jag här lite mer på riktigt. Jag känner mig ordentligt integrerad i det japanska samhället. Jag har nämligen skaffat ett pointu cardu i kvarterets mataffär. Jag vet inte riktigt hur det funkar, om det kommer att skickas hem värdekuponger eller om en rabatt automatiskt dras av på inköpen. Förhoppningsvis fungerar det per automatik för annars är risken överhängande att kupongerna försvinner med all annan reklam med japanska krumelurer som passerar genom vår postlåda varje dag.
Kassörskorna i affären frågar alltid om jag har pointu cardu, i och för sig är det bara det ordet jag förstår av meningen. Pointu Cardu är ett av alla engelska låneord som japanskan berikats med. Eftersom alla stavelserna slutar med en vokal i japanskan blir det därför Pointu cardu istället för point card. Om de inte lägger till det går det inte att skriva ordet korrekt med japanska tecken. Fler exempel på sådana ord är forku, beeru, beefu.
En superrolig grej som hände då vi var på bowling och lunch-fest (födelsedagsfest) med en massa familjer från Esters klass. Ett gruppfoto skulle tas så alla barnen ställde upp sig framför kameran. Då säger alla cheesuuuuuuuuuuuuuuuuuu .......... på bilden syntes 15 fågelholkar :-)
En bra sak med detta poängkort var att jag fick en liten käck shoppingväska, om jag har med den så ger det ytterligare poäng, jättebra för miljön.
Poängkortet och tillhörande informationsblad.
Vardagsreflektioner
- Ester funderar över att hon faktiskt är i Japan. Hon tycker det är lite häftigt, och det är det ju! Men det tyckte hon inte för ett år sedan....
- Maja har lärt sig rocka med rockring.
- Jag har klippt håret, att göra det i Japan är som att gå på spa. Hårtvättningen tar jättelång tid, stolen är precis formad för mig och min hårbotten blir masserad.
- Ola vet inte hur jag ser ut. Då Ester kommenterade att han inte har sagt något om att jag klippt mig (tur att vi är fler tjejer i familjen) var ursäkten att han trodde det var senare i veckan som jag skulle klippa mig .......men då så?!
- Ester kan vika papperstranor.
- Efter att intensivt plöjt två säsonger Heroes, hör jag Hiro Nakamuras röst överallt, det finns säkert en naturlig förklaring till det.
Tranor
När atombomben detonerade i Hiroshima var den japanska flickan Sadako 2 år. Hon överlevde, men tio år senare fick hon liksom många andra i leukemi på grund av bombens strålning. Enligt en sägen skulle man klara sig om man vek 1000 papperstranor. Hon hann vika 644 tranor, innan hon dog, tolv år gammal. Hennes kamrater fortsatte att vika tranor och i Hiroshima är de sen dess symboler i kampen mot massförintelsevapen. I Hiroshima finns en staty som föreställer Sadako och har en trana i toppen.
Krångel
Vi tänkte oss lite neutrala färger på tröja och keps, så första förslaget var grå tröja med svart logga, svart keps med grå logga. Passar flickor och pojkar och vi tror att även eleverna i middleschool kan tänka sig det.
På PTA-mötet presenterade vi förslagen. Det sprack! Anledningen är att i bergen runt Kyoto finns det stora bin som tydligen drar sig till svart, så en svart keps var tydligen rena mordförsöket. Det jag undrar är vad alla japaner gör med deras hår när de är uppe i bergen.
Andra förslaget var att kepsen skulle bli grå med orange logga, t-tröjorna oranga eller vita med svart logo. Även detta förslag sprack! Vi ska använda skolans färger. Självklart egentligen, men som sagt, ingen har brytt sig tidigare, men någon gång ska man väl börja, och någon gång verkar vara nu!
OK, för att hålla nere priset kan vi bara trycka loggan i en färg. Jag tycker personligen att blå eller gula tröjor inte är så himla modernt och fint (är man modetroll så är man). Frågan är om det räcker om loggan är blå? Mitt förslag blir; ljusbeige med blå logga, vad tror ni om det. Ljusbeige är ju som oputsad guld, eller hur!
Fick ett mail från Kaori, tjejen som jag tvingade in i projektet, hennes slutkommentar var:
If the school decide to go ahead with the school color, the tshirt will have the same color as Swedish flag. Then, you can wear it on the Swedish national day!!
Toppen! Tack!
Mt. Daimonji
Ester och Maja var tappra, starka och förvånadsvärt positiva till dagens uppgift, Maja behövde bara övertygas om att det är ytterst ovanligt att ekorrar kastar nötter på människor i skogen. Man får sig en funderare över hur tidsfördelningen är mellan verkliga naturupplevelser och tiden framför tecknade filmer, kanske 2 mot 100?
Solen sken när vi gick uppför, och solen sken när vi gick utför. När vi var på toppen, eller rättare sagt på "eldteckenområdet" snöade det och Kyoto gömde sig bakom dimman, ibland handlar det om tajming, hm. Vi åt äggmackor och drack varm choklad, så gott, så gott!
Vinter i Kyoto
Oftast tar jag en promenad hem efter att Maja börjat, i dag blev det en promenad med kamera.
Den blonda kvinnan till höger är Majas fröken, Ms Sue. Hon är super! Kommer från USA och har bott här i närmare 10 år.
VVV=Våga vägra vante!
Detta är en vanlig syn här, det gäller att utnyttja marken, luften och underjorden.
Gosho, Palatsområdet jag passerar varje dag.
Kamo River
I augusti skrev jag om eldfestivalen där det tänds 5 eldar i bergen runt Kyoto. Man firar andarnas återvändande till de dödas rike, detta tecken som finns nära vårt hem står för eld.
Mina sju sanningar
Mina sju sanningar om mig själv;
Min ständiga bergodalbana.
Jag når topp och dal dagligen. Det kan min familj intyga. Ibland förstår jag inte varför någon av dem är dämpad, det var ju för jössenam flera minuter sedan jag var sur, skärp till dej och var glad, som jag! Jag tror det finns en diagnos för detta.
Åldersnojja.
Jag är på tok för gammal, i alla fall på CV´t. Mina stresshormoner tar kommando över hela min existens när jag tänker på att jag ska hitta ett roligt, bra, stimulerande och givande arbete som ligger hyfsat nära hemmet (i alla fall inte på andra sidan stan) när vi flyttar hem igen. Den korta tid på Poolias marknadsavdelning där jag producerade tidningsannonser lärde mig att ERFARENHET är A och O för att vara attraktiv för anställning. Nu samlar jag på högskolepoäng och mer erfarenhet av livet, hoppas det räcker..... (min arbetslivserfarenhet är från tidigare branscher). Annars är åldersnojjan under kontroll, helt OK att vara i min ålder. Säkert helt OK om 10, 20 och 30 år också!
Bekräftelse.
Ack så viktigt! Jag söker ständigt efter mer och fler. Jag försöker sprida bekräftelser till de runt omkring, speciellt mina barn, de är så bra på vad de än tar sig för eller inte tar sig för. I går kväll sa Maja att hon älskar sig själv, annars skulle hennes mage och hals bli ledsna.
Beroende
Beroende av min mamma. Att hon finns! Att hon bekräftar! Erfarenheten att ha iakttagit henne från ett barnperspektiv till ett jämlikt vuxenperspektiv (från att se hennes som en övermänniska som gör allt bäst till att se henne som en väldigt mycket människa med bra värderingar och gör det mesta bra). Att fortfarande vara hennes barn, att fråga om råd även om jag kanske inte följer dem, men det är så skönt och tryggt att integrera henne i mitt vuxenliv.
Ljudfobi
Hyssteriskt känslig för ljud från människor. Tuggande och smaskande, pipande näsor och djupa halsljud. Att stå nära någon som äter en banan är döden, även om personen inte smaskar, det låter skitäckligt inifrån munnen på något sätt. Jag är tveksam om jag någonsin kommer bli kvitt denna ljudfobi, tycker att den blir värre. Jag har tyvärr redan fört över det på barnen, vilket inte alls är passande här i Japan där folk i allmänhet smaskar och slaskar rätt ordentligt.
Dålig på nu
Dålig på att uppskatta nuet. Jag har blivit betydligt bättre på det, kanske till och med har blivit bra på det efter att bytt ut en vardag mot en annan. Saker som jag trodde var viktiga visade sig inte vara så viktiga, en tankeställare, ganska skön och befriande.
Kontroll och koll
Jag har kollen, i alla fall i familjen. Jag vet vart allt ligger, vart det SKA ligga men någon av de andra kanske inte visste det och la det någon annanstans, FEL! En av Olas mest uttjatade fråga; men, vad spelar det för roll? Svar; STOR, STÖRRE, STÖRST!!! Jag kan familjemedlemmarnas fyra sista siffror, ja, även syrrans, brorsans, morfars (dog 1982) och förstås mammas. Jag kan bli supergrinig av att det är stökigt, då måste jag göra en powerstädning, sedan känns det bra igen. Är det inte så att folk med bokstavskombinationer är bra på siffror och behöver ordning och reda omkring sig? Ytterligare en diagnos.
Reglerna för utmaningen ser ut så här:
- Länka till den som utmanat dig
- Berätta sju sanningar om dig själv
- Lämna ett meddelande till dem du utmanar.
Mer om japaner och dess paraplyer
En länk jag klickade in på beskrev japanernas ärlighet som resulterar i enorma hittegodsavdelningar.
".......hittegodscentralen i Tokyo stad består av en fyravåningsbyggnad. Där finns det mesta man kan tänka sig. Men mest av det mesta är nog paraplyerna. Under 2004 lämnades inte mindre än 349 646 paraplyer in. De lämnades in av personer som hittat dem kvarglömda på tåg och tunnelbanor. Paraplyerna registreras ordentligt med fyndplats och upphittare. Sedan behåller hittegodscentralen paraplyerna i tre månader innan de lämnas vidare till särskilda affärer som har rätt att sälja hittegods. Imponerande är dock att tre procent av de upphittade paraplyerna hämtas av sina ägare. Det innebär att drygt 10 000 personer saknar just sitt paraply så mycket att de gör sig besvär med att gå till hittegodscentralen."
"Väl så imponerande är att japanerna inte bara lämnar in upphittade prylar - också pengar lämnas in. 2004 gick ärliga japaner i Tokyo till polisen med sammanlagt 164 miljoner kronor. Intresset för att få tillbaka pengar är tydligen större än att få tillbaka sitt paraply. Nästan 120 miljoner kom åter till sina ägare."
Ska man tappa något, ska man helst tappa det i Japan.
Om jag tappade pengar i Sverige skulle jag förmodligen inte ens fundera över att möjligheten fanns att återse dem igen, vore glad om eventuella kontokort kan hitta tillbaka. Vi erfor ju japanernas ärlighet då mamma och Georg var här på besök i höstas och mamma tappade sin väska med kontanter i, nästa morgon hämtade jag upp väskan med dess innehåll på hittegodsavdelningen hos polisen, en skön känsla.
För att återgå till paraplyer så förundrades vi på vägen till skolan över en ung killes kämpande med sitt paraply. Han hoppa nämnligen runt på kryckor. Ekvationen två kryckor, ett paraply och två händer går inte ihop, det gjorde det inte för den killen heller. Han hoppade två skutt, rättade till paraplyet han försökte hålla fast mellan haka och axel, hoppade ett par skutt till för att sedan rätta till paraplyet osv. Jisses, undrar om han kom fram till skolan till lunch? Man är så sugen på att stanna bilen och tipsa honom om att det finns regnkläder.
Läste en rapport på UDs hemsida om skolvsystemet i Japan. Kort summerat stod det att kunskapsnivån är hög, de programerar in kunskaper genom korvstoppningstekniken, lär sig att rabbla det mesta utantill. Den avslutande meningen i rapporten var; men de lär sig inte att tänka själva. Ärligt talat tror jag inte att killen på kryckor överhuvudtaget tänkt tanken att inte använda paraplyet en regnig dag som denna, alla ALLA (!!!) använder paraplyer, så rätta dig i ledet, gruppen, kollektivet.
Peace
Mer om vår symbol på väggen:
Ensō (円相) is a Japanese word meaning "circle" and a concept strongly associated with Zen. Ensō is perhaps the most common subject of Japanese calligraphy, symbolizing enlightenment, strength, elegance, the universe, and the void; it is also an "expression of the moment" and thus is often considered a form of expressionist art.
The Dharma is said to be "good in the beginning, good in the middle and good in the end- as represented by Enso.
Kvinnan som vi köpte denna av sa att symbolen stod för peace. Hoppas nu att symbolen sprider allt detta i vårt hem.
Kitty-chan
Alla vet att det är artigt att sätta dit ett -san efter namnet på den man pratar med eller om. Det är i stället för herr/fru. Men det finns fler tillägg (suffix) att välja mellan:
-chan: sötnos, lilla gumman/gubben. Används bara mot barn och ungdomar som man som jämnårig eller vuxen är förtrolig med. Har kvinnlig framtoning, används inte mellan män/pojkar i samma ålder.
-sama: ärade herr/fru. Används mot människor som man ska känna vördnad inför.
-sensei: doktor/magister/fröken. Används mot alla läkare, professorer och lärare men också mot de som har nått hög social status genom yrkesskicklighet.
-sempai: mentor. I Japan förväntas de som varit på en arbetsplats eller annan institution längre beskydda nykomlingarna och lära upp dem, men då måste man också som nykomling visa dem tillbörlig respekt.
-kun: från en chef till en anställd, en mentor till sin skyddsling eller förtroligt mellan anställda/elever. Har manlig framtoning, används inte mellan kvinnor/flickor.
Jag hör ofta mammor tilltala sina barn med ett chan efter namnet. Barnen kan också använda det till mamman, okaasa = mamma, men med tillägg blir det: okaasan (mor), okaachan (mamma).
Snö
De som jag bytte några ord med vid skolan kommenterade snön och kopplade det till Sverige;
- snöar det alltid i Sverige?
- nej, inte alls, just nu är det varmare i Sverige (södra) än här.
- Va!!!!!!!
Maja
Min mormor Maja fyller 92 år i dag! Ogreppbart att försöka förstå allt som hänt hittills i hennes liv. Hon föddes alltså år 1916. Då hade stumfilmen; Chaplin på rullskridskor premiär.
Vi ringde henne med hjälp av Skype och sjöng, hon skrattade och frågade vad det var för skator som kraxade för henne. Nu hoppas jag att hon blir ordentligt firad och att det är många som får en bit av smörgåstårtan. Hon frågade mig om jag trodde den går att frysa in, för den var så stor. Förmodar att hon släpper den tanken när grannar och släkt väller in i hennes hem under dagen.
Stressad råtta
Jisses, nu är det ju nedräkning har Ola och jag konstaterat! Sista chansen att göra och se alla olika saker man kan göra och se här, det mesta sker ju liksom en gång om året. Förra året hade vi ju alltid en chans till (låter konstigt att uttrycka sig så om för ett par veckor sedan) , dvs vi kan göra det nästa år (nästa år är nu!). Varje månad kommer det ut en Kyoto visitors guide, i den kan man se vad som finns att se i form av festivaler och ritualer och allt möjligt man inte visste fanns.
Det som stod på schemat igår var att åka till ett tempelområde, Sanjusangen-do, där det var en tävling i bågskytte med långa pilbågar, Kyudo Archery Competition. Tävlingen var mer i form av ceremoni och har sitt ursprung från 1500-talet.
Kruxet var att jag var sjuk (förkyld med svag feber), så jag och Ester som även hon var förkyld fick stanna hemma. När Maja och Ola kom hem var det första Maja sa:
- det fanns en massa jättesnygga tjejer där.
- Jaha, sa jag, med en tampong i vardera näsborre och röda ögon.....
Att göra-listan 2008:
→ Åka till ett familjeonsen norr om Osaka och övernatta.
→ Åka skidor (utför), helst i Sapporo
→ The romantic train med efterföljande flodfärd i Arashiyama
→ Åka till Tokyo (planer pågår)
→ Osaka Aquarium
→ Utekväll med Becky mycket oftare
→ Bestiga Mt. Fuji (ja, faktiskt!!!!!)
Lunchlåda till middag
Vad jag har förstått i min omgivning gör de flesta (läs alla) fruar/mammor bentolådor, precis som jag, fast jag gör det bara till barnen , någon måtta får det vara.....eller rättare sagt äter Ola ute och har därför inget behov. Hade han det så hade jag givetvis ordnat det, eller? I dag är det lördag och Ola jobbar. Han kommenterade i morse att vi kanske bott här för länge eftersom jag gjorde frukost åt honom innan han drog iväg, dvs inte ordinarie helgfrukosttid, den största anledningen var nog att jag var kaffesugen, men i alla fall, kom och hämta hem mig fort!
Det är inte bara synd om Ola som jobbar en lördag, det är synd om mig också för jag är sjuk, det innebär att det är även synd om barnen som inte får någon mat. Som tur är i allt elände finns en bentorestaurang i krokarna, det finns förmodligen bentorestauranger i alla krokar här i Japan vilket betyder att barnen kan räddas, de får vällagad och god mat.
Bentō (弁当, べんとう) är japanska för lunchlåda. En traditionell bento består av ris, fisk eller kött och en eller flera små grönsaksrätter som tilltugg. Det finns en hel del regler om hur en bento ska tillagas, den ska bl a bestå av ett antal färger; vitt, gult, rött och grönt. Det vita är förstås ris som ska fylla halva bentolådan. 
Bentorestaurangen
Menyn
Här är vårat sortiment av lunchboxar för flickornas luncher. Två av dem har en thermos i lagom storlek för den varma maten. I skolan har de flesta kall mat med sig, men Ester och Maja vill ha varm, då får de det :-)
Posten
Första fotbollsmatchen
Den 4 januari (i går) var det dags för årets första fotbollsmatch. Det var en annorlunda typ av fotboll som härstammade från Hein-perioden. Den spelades av män i domarkostymer (dock inte fotbollsdomardräkt). Platsen var förstås vid ett tempel eftersom det krävdes lite högtidlig ceremoni i samband med detta.
