Lena i Kyoto

Är det inte märkligt att Jehovas ringer på vår dörr här i Japan 2-3 ggr per år!? Det finns 0,7 % kristna här, resten är en mix av shintoister och buddister….. jag börjar fundera om de liksom scannar av och punktar oss som är utländska och kanske lite mer av den sökande, rastlösa sorten. När det ringde på dörren idag så gick jag och kolla på bilden på dem inifrån vår porttelefon med kamera (bor man i Japan så gör man), jag misstänkte redan då att de var från Jehovas, så jag sket i att öppna, de stod kvar länge och stirrade in i kameran och jag stirrade tillbaka (men det kan de inte se), sedan började de banka på dörren så då öppnade jag.  De log breda leenden och började med att prata om det fina vädret, då frågade jag om de är från Jehovas vilket jag redan visste svaret på. Not interested nu heller, men kom gärna och fråga igen efter sommaren.  Hur orkar dom?

I går kväll klockan 21.30  var det rundringning om att faran är över och att skolorna i Kyoto åter kan fyllas med barn. Planen då de beslutade att det var säkrast att alla håller sig hemma (svininfluensan) var att det skulle gälla fram till onsdag, och att skolorna åter skulle öppnas på torsdag. Så blev det alltså inte, de öppnades redan idag, och ingen sörjde över det.

Solen skiner, det är varmt och skönt (men klibbigt). Jag njöt av en promenad ner till Starbucks där jag tog en islatte och läste igenom en studiekamrats PM som jag ska opponera mig om.  Jag njuter extra mycket efter att klarat den andra och sista stora tentan i företagsekonomi, även tentan i arbetsrätt är avklarad och det enda som återstår innan sommarlovet är att skriva två oppositioner till två olika PM (kurskamraters arbeten) denna vecka.

En annan sak jag måste göra idag är att ändra ringsignal på min mobil, det är otroligt stressande att ha fågelkvitter som signal så här års. Kanske det är ett bra exempel på ett lyxproblem. 

Det är riktigt varmt och skönt ute nu, som varma sommardagar i Sverige, mellan 25 och 30 grader. Så vi bestämde oss för att ta oss uppför Diamanji och äta lunch på tecknet och njuta utsikten över Kyoto. Skönt med skog och fågelkvitter plus att det är tryggare nu när det yr en massa svininfluensabaciller i luften. Tecknet på berget är det som brinner under en festival varje augusti för att visa vägen för diverse själar som kommer och besöker oss här på jorden då.

Med oss på skog- och bergspromenaden var Esters kompis Brittney och Majas kompis Juno (som bor hos oss fre – sön). 

Vi mötte en gubbe med en minihund som visade oss en hemlig väg uppför. Det finns gott källvatten som man kan dricka av på flera ställen under vägen upp.

Till middagen ikväll utökas vi dessutom av Izumi, Brittneys mamma. Hon äger ett hotell här i Kyoto som i dessa dagar är i princip tomt på gäster, i vanliga fall nu på våren är det fullt, men eftersom det är stora rubriker om svininfluensan och att den nått Kyoto, vågar inga komma hit, massor av avbokningar. 

Nu har även Kyoto City rekommenderat att skolorna här ska stängas under en vecka. Fick beskedet 10 min innan vi skulle ge oss iväg med de färdiggjorda lunchlådorna och allt.

Ska man fylla frysen eller? Fick höra att de har bunkrat mat i Osaka och att det är glest på hyllorna i mataffärerna. Ironiskt nog håller Ester just nu på med ett grupparbete om sjukdomar i Afrika. 2 barn i minuten dör av Malaria i Afrika, men det verkar inte vara så farligt jämfört med svininfluensan om det mäts i mediautrymme/åtgärder/fokus på vaccin etc. 

Ola har en liten dipp, han är trött på japaner. Taskigt läge eftersom vi liksom är i Japan. I helgen är vi medbjudna till två olika tillställningar som vi vackert har fått tacka nej till. Ola vill ha japanfritt på helgerna…….. så vi är lite isolerade just nu. 

Gick in på nätets Japannyheter för att se hur spridningen av  svininfluensan går.  Igår stängdes alla skolor i grannstäderna Osaka och Kobe och risken att skolorna stängs även i Kyoto är ganska stor. Ett besluts tog idag av några nervösa föräldrar att årets Bazaar ställs in som skulle gå av stapeln nästa söndag, trist. Men vad kommer alla göra istället? Enligt innehavarna av Karaokeklubbarna i Osaka och Kobe så är visst alla skolungdomar där, kul för dem. Vi får väl göra detsamma nästa söndag!

Tens of thousands of students have been asked to stay away from schools and avoid leaving home if possible -- but many teenagers are clearly bored.

"About 10 different groups of high school students came here yesterday," a karaoke club manager in Osaka, Yoshikatsu Ishida, told AFP. He said he declined to accept the young customers when he found they were supposed to stay at home while their schools were closed.

Another karaoke club manager said: "We suddenly had a number of high school students after 2:00 pm yesterday, right after the announcement that schools would close for a week."

"All of our karaoke rooms were full at one point, and I'm expecting something similar today," he said. "I don't have the right to say something like 'you should stay at home.'"

An Osaka prefecture official said: "We've asked schools to close down and let students stay at home unless there's a special need to go out."

Svininfluensan har nu nått Japan.  Skolorna i grannstäderna Osaka och Kobe har därför stängt denna vecka. Jag är inte förvånad. Japaner är livrädda för smittor, nyss när jag var i mataffären noterade jag att typ 75% av alla bar munskydd.  Enligt Ola är huvuddelen av hans kollegor också beklädda med munskydd.  

Själv känns risken liten för smitta eftersom jag sitter isolerad framför dator och böcker i Arbetsrätt och Företagsekonomi, det är slutspurt nu. Snart är det semester!

Idag tog vi bussen västerut till Arashiyama. Det är alltid mycket folk där, det är tydligt att det är ett riktigt turiststråk även om de flesta turisterna är japaner. Arashiyama är känt för sin vackra natur, floden och de höga bergen och framför allt bron som går över floden. Det sägs att den är speciell då den helt är byggd i trä, men det förvirrande är att det inte alls bara är trä när man tittar efter, jag tycker mig se några kraftiga betongpålar som stabilt hjälper till. Några meter upp i berget ligger ett tempel dit flickor ska gå på sin 12-årsdag och få ett tillskott i visdom. De ska ringa i klockan och kasta lite lyckomynt, sedan ska de iklädda Kimono promenera över bron utan att vända sig och kika bakåt, för då försvinner den visdomen man precis fick i templet. Vi mötte en flicka som verkar just göra detta, hon såg otroligt spänd och nervös ut, jag får inte vända mig om, jag får inte vända mig om, jag får inte…… Jag pekade på kameran, log och frågade Okej?, ingen reaktion alls, så jag knäppte ett kort.

Temperaturen var närmare 30 grader, så det var med andra ord paraplyväder i Kyoto.

När vi kom tillbaka till vårt hemkvarter möttes vi av en parad på gatan av folk iklädda kostymer från tidigare tider.  Gissar att det var dräkter från Edo-perioden då Kyoto var huvudstad.

Förövrigt har jag haft en blandad klump i magen av insikt och oro. Ester ville inte följa med till Arashiyama, istället bestämde hon träff med två av sina kompisar vid floden. Hon lämnade hemmet före oss och cyklade iväg. Det kanske inte är något konstigt med det, hon är ju hela 11 år, på väg mot 12. Men jag är inte van! Jag blir lite orolig samtidigt som jag försöker inse att hon klarar sig väldigt bra på egen hand. Hemma i Sverige hade detta förmodligen varit vardagsmat, att hon hade farit hit och dit mellan kompisars hem etc. Men här har vi hittills bestämt ”playdates” några dagar i förväg, och vi har följt med om hon t ex ska möta någon någonstans. Detta är en del som hon verkligen saknar, att enkelt kunna pipa över till en kompis. Så därför känns det som att det var bra för henne att hon fick dra iväg på egen hand. Jag ringde henne bara tre gånger under de 3½ timmarna. 

På vägen hem från fiskarbyn tog vi en liten senväg förbi staden Obama. Staden har fått ett visst uppsving det senaste året och turistnäringen blomstrar. De flesta orter i Japan har något som är speciellt för dem, det som är unikt för Obama är att de tillverkar lackerade ätpinnar, så det gjorde Ester och Maja också. 

Tisdag förmiddag åkte vi till västkusten (Wakasa) och Japanese Sea. Asa hade bokat övernattning på ett Minshuku, ett japanskt Guest house i en liten fiskeby som heter Sekumi.  Vi började med att åka upp till Rainbow line, sista biten var via sittlift. Utsikten på toppen var förstås över det japanska havet men också över 5 små sjöar

 http://www.mikatagoko.com/intro/intro.html

Självklart serverades fisk till middag när man är i en fiskeby. Sashimi, vilket är råa fiskfileer, likt sushi men utan ris. Jag gillar verkligen Sashimi, väldigt gott och fräscht. Men jag måste erkänna att jag var nöjd att jag samlat på mig lite erfarenhet av detta under tiden vi bott här, det behövdes då det serverades Sashimi på ett råare sätt än vad jag varit med om tidigare, t ex var squidens huvud med på fatet och det liksom rör sig och ändrar färg om man petar på den. Bläckfiskbitarna var lite knepiga att få i sig eftersom de sög sig fast på tallriken, men skam den som ger sig. 

På vägen hem, åkte vi en liten senväg förbi Obama, mer om det i nästa inlägg.

Måndag idag, men det känns det inte som. Vi är lediga. Det är Golden Week nu, det är den ledigaste veckan i Japan. Golden Week har kommit till för att det är tre olika helgdagar i följd, i dag är det green day, idag är vi extra tacksamma över naturen. I morgon är det childrens day, tidigare hette den boys day. På onsdag är det egentligen ingenting, men ”konstitutionsdagen” var i söndags, i går, så då blev det ledigt på onsdag i stället, självklart och logiskt.

Igår sjöng vi karaoke! Himla kul! Det finns massor av Karaokeställen lite överallt eftersom vi är i självaste karaokelandet. Man bokar in sig en timma i taget och får ett eget välisolerat rum, ett par mikrofoner och kataloger i stil med telefonkatalogen med urvalet av sånger. Det blev en hel del ABBA. Vi var tillsammans med Asa, Andreas och Asas coola mamma som är 70+, Ola och Asas mamma sjöng Love me tender (Elvis) kind mot kind. Bilder kommer senare, de finns i Andreas kamera.

Helgen var solig, så det blev lite picknick som vanligt. I morgon ska vi till det japanska havet, västerut. Vi ska sova kvar en natt.  Även detta i sällskap av Asa och Andreas. Tyvärrr verkar vi inte ha vädergudarna med oss, men det ska bli mysigt att åka iväg ett par dagar. 

Idag har Maja en kompis hemma. Maja och hennes kompis Yumi, håller just nu på att plocka undan miljoner Barbiedocker och tillbehör ca en meter ifrån mig. Jag hörde precis Majas förslag på lek medan de städar; lets play that you are full of energy, and I am sleepy Maja....

Första Maj var välkommen! Ola var ledig från jobbet för att han är svensk. Anställda på Micronic som arbetar utomlands har skrivet i sina kontrakt att de ska få ledigt 4 eller 5 dagar som inte annars är lediga i övriga världen. Urvalet som kontraktmakaren har valt tyder på en dragning åt det socialistiska hållet mer än det religiösa. Men vädret är betydligt skönare i dag än vad det var t ex på långfredagen.

Det är så himla skönt och trevligt att ha en dag på stan själva (utan barnen). Vi promenerade ner till stan och gick och provade ut glasögon till mej. Superbilliga dessutom. Jag har passerat butiken tidigare och har försökt tolkat de japanska skyltarna, vissa ord stod på engelska, only 2 prices, 5000 yen (400kr) or 8000 yen (650kr). Sedan visade sig att om man köpte 2 par blev det 3000 yen avdrag. Vi letade länge efter ett par till Ola, det fanns massor av modeller, men han föll inte för något (jo, ett par med gula glas), jag tror det handlade om att det inte fanns något fint märke på skalpen även om han själv påstår att han inte bryr sig om det. Så det blev alltså två par till mig! Fick dem dessutom efter en timma.

 Under den timman gick vi till ett Ramenställe som Ola var på för första gången när han var i Kyoto 1988. Det kröp dessutom fram att han även varit där med Robbe (svågern), men att de inte sagt det eftersom maten hade stått på bordet när de kom hem efter det besöket. Efter lunchen blev det en Hägendaz, Ola tog smaken green tea, jag tog den nya smaken green tea latte, mums.

Förresten verkar de demostrera även här på första maj. Jag förstod bara de skyltarna med bilder på, man känner sig som barn på nytt här. Bla såg vi skyltar med överstrukna grisar, så de verkar frukta den nya influensan samt att vi såg avbildade krokiga krumma människor med käpp, äldreomsorgen har problem även här.