Första månaden
Jaha, första månaden har passerat, känns som betydligt längre. Inte pga att vi inte trivs utan antagligen för att vi redan fått en vardag här; hus, bil, skola, dagis, jobb (Ola i alla fall) affären på hörnet, fredagsmys och tjat om läxor.
När vi landat i Osaka och klivit på tåget mot Kyoto reagerade jag på att träden är så fina, en massa varianter av krokiga Bonsaiträd. Tågresan kantades av bebyggelse hela vägen, vet inte när vi passerade någon gräns, de brukar vara tydligast på kartor och om det fanns en skylt så kunde jag i alla fall inte läsa den. Kyoto är omringad av berg, men det finns förorter utanför bergen så de är inte heller någon säker gräns. Bergen var ett perfekt skydd förr i tiden och därför blev platsen Japans huvudstad (fram till ca 1850), det resulterade i att staden är proppfull av gamla fina tempel och Palats. Kyoto fanns tydligen med på listan av tänkbara mål inför de hemska atombombningarna, men ströks från listan eftersom staden har så mycket kultur och därför tillhör världen.......
En stor flod sträcker sig genom Kyoto, vi bor nära den och passerar den flera gånger om dagen. Den är en mötesplats för diverse aktiviteter som t ex picknick.
Bilderna förstoras om du klickar på dem.
De första 12 dagarna bodde vi på hotell, 2 dubbelrum bredvid varandra så det blev lite spring i korridoren i hotellets tofflor, tofflor finns det mycket av här. Den 9 jan började Ester skolan, KIS; Kyoto International School. Den första dagen blev jag och Ester hembjudna på tea hos en klasskompis till E och hennes syskon och mamma, de är från england och har bott här i 1½ år och har förlängt sitt kontrakt och stannar till sommaren 2009. Efter 1 vecka i skolan fick Ester nog, skolan är skit. Tack och lov har jag och Ola ett bättre intryck av skolan. Ester grät och skrek och skulle inte gå till skolan, hennes tillstånd var arg eller ledsen. Den första krisen (för jag förmodar det kommer fler) avtog efter någon vecka, de senaste 2 har varit ganska bra, måndagar är värst, idag är det måndag.
Bilden till vä är ett verk som Ester skrivit på Japanska, hon har en lektion i japanska varje dag. Första bilden är skolbyggnaden och de har uppställning varje morgon, en klass i taget går in.
Maja började en vecka senare än Ester, trots Esters kris tyckte Maja att det var toppen att få börja dagis med en massa kompisar. Förra veckan hade hon tyvärr feber och hosta och fick därför vara hemma. Hon hade förmodligen kunnat gått i torsdags och fredags men här har alla en mask för munnen om de är det minsta förkylda och jag får inte ihop den kombinationen; mask över Majas mun.
Det var skönt att flytta till huset. Vi flyttade in så fort det fanns sängar och kylskåp. De övriga möblerna kom någon vecka senare, det är lätt att uppskatta självklara saker efter ett tag utan. Första lunchen var på golvet ( och de efterföljande 7 också) då vi åt ur de bunkar vi hade för vi hade inte handlat något porslin ännu.
Det bästa med huset är att det har värme, en självklarhet kanske i Sverige men inte här. Japan är väldigt långt fram tekniskt men inte med att t ex isolera hus. Att de prioriterar tekniken märks i vårt hus. Det är fjärrkontroll till ytterdörr, lamporna och AC. Toaletten spolar sig själv när man reser sig upp. Det går också att effektivt tvätta underredet genom att trycka på en knapp. Det gjorde Ester av klåfingrighet och fick panik förstås, tvättningen var ovälkommen. Badkaret fylls på till lagom nivå och vald temperatur och spelar en liten melodi då det är klart att hoppa i, värmen fylls på automatiskt. Blir det imma på badrumsspegeln så finns det en knapp som botar det med. Vi har en porttelefon med kamera, helt nödvändigt eftersom det är så stort :-)
Kyoto har ungefär lika många invånare som Stockholm, men på en betydligt mindre yta. Det finns dock inga höghus/skyskrapor här för tanken är att man ska se bergen var man än är i staden. Det innebär att ytan är effektivt använd, husen är smala och står tätt, riktigt tätt. Till råga på allt är gatorna smala. Vår parkering är en bit från huset för det går inte att köra in pga att det är så smalt. Men det är charmigt tycker jag. Bilderna nedan är utanför vårt hus, den smala gatan, bilden till hö är det smalaste passaget då vi går till bilen.
På kvällarna kan vi höra hur någon går och slår två träpinnar mot varandra, det är för att hålla elden borta. De är väldigt vidskepliga + att en eld vore förödande då husen står så tätt. Uppgiften med pinnarna cirkulerar i grannskapet så någon dag lär det ligga två pinnar utanför vår dörr.
I helgen var det bönfestival (bönor man äter). Festivalen var jättenära där vi bor. Det var en massa stånd där de mest sålde god mat. Centralt i festivalen hade de riggat upp en cirkel med hjälp av bambustavar dit folk vallfärdade med dyra religösa gåvor som de la där, senare eldades det hela upp i en jättebrasa. Detta gör att det onda (bl a djävulen) försvinner och lämnar plats åt det goda. Man ska också äta bönor i antal som man är gammal, Maja var helt plötsligt bara ett år, hon vägrade vara tre. Själv blev jag mätt.
Vi har gått otroligt mycket. Vi förstod snabbt att vi behövde en vagn att dra Maja i, här har bara de allra minsta vagn, men men, då har de ytterligare en anledning att titta på denna ståtliga familj.
Vi cyklar också mycket. Här är det cyklisterna som bestämmer, går någon ivägen på trottoaren så plingar man bara, inga sura miner. Ester har investerat i en högljudd, ny, blank ringklocka.
Alla hundar har kläder på sig, jättesött. Barnen däremot är ofta barbenta!!! Japanska skoluniformer till flickor har extremt korta kjolar och knästrumpor. I Ester och Majas skola har de inte uniform, tack och lov.
Det bästa med att vara i Japan är att maten är så god. Det har för det mesta fungerat bra på restaurang då en del har engelska menyer, en del har bilder annars kämpar vi med enstaka japanska ord och kroppen. I affärerna provar jag mig fram med vissa felköp som följd. Det står väldigt sällan något på engelska på produkterna. Jag köpte färsk fisk från ett fiskstånd och förklarade genom att använda kroppsspråket för den 1½-meters icke engelsktalande kvinnan, att jag planerat att koka fisken och vill ha en sås till. Det resulterade i en middag av kokt god fisk med ris och en skvätt koncentrerad buljong.
Ester har blivit en fena på att äta med pinnar.
Jag måste lära mig köra bil på vänster sida, himla komplicerat, jag började i går då vi var på ett stort lekområde där det fanns Gocart-liknande bilar och trampbilar samt en massa andra roliga lekställningar.
Ett användbart ord här är sumasen, det säger alla hela tiden, det betyder förlåt, det säger en del om hur uppstudsiga alla är eller inte....
Det var en sammanfattning av januari 2007.
När vi landat i Osaka och klivit på tåget mot Kyoto reagerade jag på att träden är så fina, en massa varianter av krokiga Bonsaiträd. Tågresan kantades av bebyggelse hela vägen, vet inte när vi passerade någon gräns, de brukar vara tydligast på kartor och om det fanns en skylt så kunde jag i alla fall inte läsa den. Kyoto är omringad av berg, men det finns förorter utanför bergen så de är inte heller någon säker gräns. Bergen var ett perfekt skydd förr i tiden och därför blev platsen Japans huvudstad (fram till ca 1850), det resulterade i att staden är proppfull av gamla fina tempel och Palats. Kyoto fanns tydligen med på listan av tänkbara mål inför de hemska atombombningarna, men ströks från listan eftersom staden har så mycket kultur och därför tillhör världen.......
En stor flod sträcker sig genom Kyoto, vi bor nära den och passerar den flera gånger om dagen. Den är en mötesplats för diverse aktiviteter som t ex picknick.
Bilderna förstoras om du klickar på dem.
De första 12 dagarna bodde vi på hotell, 2 dubbelrum bredvid varandra så det blev lite spring i korridoren i hotellets tofflor, tofflor finns det mycket av här. Den 9 jan började Ester skolan, KIS; Kyoto International School. Den första dagen blev jag och Ester hembjudna på tea hos en klasskompis till E och hennes syskon och mamma, de är från england och har bott här i 1½ år och har förlängt sitt kontrakt och stannar till sommaren 2009. Efter 1 vecka i skolan fick Ester nog, skolan är skit. Tack och lov har jag och Ola ett bättre intryck av skolan. Ester grät och skrek och skulle inte gå till skolan, hennes tillstånd var arg eller ledsen. Den första krisen (för jag förmodar det kommer fler) avtog efter någon vecka, de senaste 2 har varit ganska bra, måndagar är värst, idag är det måndag.
Bilden till vä är ett verk som Ester skrivit på Japanska, hon har en lektion i japanska varje dag. Första bilden är skolbyggnaden och de har uppställning varje morgon, en klass i taget går in.Maja började en vecka senare än Ester, trots Esters kris tyckte Maja att det var toppen att få börja dagis med en massa kompisar. Förra veckan hade hon tyvärr feber och hosta och fick därför vara hemma. Hon hade förmodligen kunnat gått i torsdags och fredags men här har alla en mask för munnen om de är det minsta förkylda och jag får inte ihop den kombinationen; mask över Majas mun.
Det var skönt att flytta till huset. Vi flyttade in så fort det fanns sängar och kylskåp. De övriga möblerna kom någon vecka senare, det är lätt att uppskatta självklara saker efter ett tag utan. Första lunchen var på golvet ( och de efterföljande 7 också) då vi åt ur de bunkar vi hade för vi hade inte handlat något porslin ännu.
Det bästa med huset är att det har värme, en självklarhet kanske i Sverige men inte här. Japan är väldigt långt fram tekniskt men inte med att t ex isolera hus. Att de prioriterar tekniken märks i vårt hus. Det är fjärrkontroll till ytterdörr, lamporna och AC. Toaletten spolar sig själv när man reser sig upp. Det går också att effektivt tvätta underredet genom att trycka på en knapp. Det gjorde Ester av klåfingrighet och fick panik förstås, tvättningen var ovälkommen. Badkaret fylls på till lagom nivå och vald temperatur och spelar en liten melodi då det är klart att hoppa i, värmen fylls på automatiskt. Blir det imma på badrumsspegeln så finns det en knapp som botar det med. Vi har en porttelefon med kamera, helt nödvändigt eftersom det är så stort :-)
Kyoto har ungefär lika många invånare som Stockholm, men på en betydligt mindre yta. Det finns dock inga höghus/skyskrapor här för tanken är att man ska se bergen var man än är i staden. Det innebär att ytan är effektivt använd, husen är smala och står tätt, riktigt tätt. Till råga på allt är gatorna smala. Vår parkering är en bit från huset för det går inte att köra in pga att det är så smalt. Men det är charmigt tycker jag. Bilderna nedan är utanför vårt hus, den smala gatan, bilden till hö är det smalaste passaget då vi går till bilen.
På kvällarna kan vi höra hur någon går och slår två träpinnar mot varandra, det är för att hålla elden borta. De är väldigt vidskepliga + att en eld vore förödande då husen står så tätt. Uppgiften med pinnarna cirkulerar i grannskapet så någon dag lär det ligga två pinnar utanför vår dörr.
I helgen var det bönfestival (bönor man äter). Festivalen var jättenära där vi bor. Det var en massa stånd där de mest sålde god mat. Centralt i festivalen hade de riggat upp en cirkel med hjälp av bambustavar dit folk vallfärdade med dyra religösa gåvor som de la där, senare eldades det hela upp i en jättebrasa. Detta gör att det onda (bl a djävulen) försvinner och lämnar plats åt det goda. Man ska också äta bönor i antal som man är gammal, Maja var helt plötsligt bara ett år, hon vägrade vara tre. Själv blev jag mätt.
Vi har gått otroligt mycket. Vi förstod snabbt att vi behövde en vagn att dra Maja i, här har bara de allra minsta vagn, men men, då har de ytterligare en anledning att titta på denna ståtliga familj.
Vi cyklar också mycket. Här är det cyklisterna som bestämmer, går någon ivägen på trottoaren så plingar man bara, inga sura miner. Ester har investerat i en högljudd, ny, blank ringklocka.
Alla hundar har kläder på sig, jättesött. Barnen däremot är ofta barbenta!!! Japanska skoluniformer till flickor har extremt korta kjolar och knästrumpor. I Ester och Majas skola har de inte uniform, tack och lov.
Det bästa med att vara i Japan är att maten är så god. Det har för det mesta fungerat bra på restaurang då en del har engelska menyer, en del har bilder annars kämpar vi med enstaka japanska ord och kroppen. I affärerna provar jag mig fram med vissa felköp som följd. Det står väldigt sällan något på engelska på produkterna. Jag köpte färsk fisk från ett fiskstånd och förklarade genom att använda kroppsspråket för den 1½-meters icke engelsktalande kvinnan, att jag planerat att koka fisken och vill ha en sås till. Det resulterade i en middag av kokt god fisk med ris och en skvätt koncentrerad buljong.
Ester har blivit en fena på att äta med pinnar.
Jag måste lära mig köra bil på vänster sida, himla komplicerat, jag började i går då vi var på ett stort lekområde där det fanns Gocart-liknande bilar och trampbilar samt en massa andra roliga lekställningar.
Ett användbart ord här är sumasen, det säger alla hela tiden, det betyder förlåt, det säger en del om hur uppstudsiga alla är eller inte....
Det var en sammanfattning av januari 2007.
