Lena i Kyoto

I går var det den årliga Bazaaren på KIS. MEN, inför denna gång gräddade jag inte en enda pannkaka. Skönt! Istället minglade jag runt och smååt av de olika matbåsens delikatesser. Aktiviteten på scenen var hög. Fiolspelande 6-åringar och blivande popsångerskor samt skolans musiklärare (som bl a varit bakgrundsångare till Celine Dion) underhöll oss.

 

Nu är det klart var vi kommer att bo i Tokyo. Det blev på promenadavstånd till Ester och Majas skola, Tamachi/Mita station i Bay area. Cykelavstånd till Roppongi, 15 min med tunnelbanan till Harajuku och Shibuya. Byggnaden heter Shibaura Island Air Tower och har 48 våningar och vi kommer hålla till på den 42:a. Utsikten är mot Tokyo Tower och Roppongi Hills!  Känns helt overkligt!

Pilen visar var ni hittar oss efter jul!

 

Den 22 oktober varje år är det Jidai Matsuri Festival i Kyoto. En maffig parad i historiska dräkter går genom staden. Festivalen bottnar sig i att Tokyo tog över titeln som huvudstad år 1868. Kejsarens familj samt tusentals statstjänstemän flyttade från Kyoto och staden förlorade berömmelse och uppmärksamhet. Det ville borgmästaren ändra på och införde denna festival som belyser Kyotos historiska betydelse. Den infördes på 1100-års dagen av när Kyoto blev huvudstad år 794.

Paraden utgår ifrån palatsområdet vid lunchtid. Jag och min kamera var på plats när förberedelserna pågick som bäst.

Jag vill också reflektera lite över historiens vingslag, nutid och flytt från Kyoto till Tokyo. Historien upprepar sig, men nu är det familjen Jacobsson som flyttar. I morgon åker Ola till Tokyo för att kolla på vad vi tror är en riktig drömlägenhet, maffig utsikt och nära flickornas skola. Håll tummarna!

Vi kontaktade en lägenhetsagent i Tokyo förra veckan.  Vi lämnade våra krav, önskemål och drömmar. Vi har haft siktet på Harajukuområdet, dels för att det är 100 % Tokyo gällande hippfaktor och galenskap, och också för att det ligger vid Yoyogi Park. MEN, nu har vår fokus glidit över till att det inte vore fel att bo nära flickornas skola, inte bara för att det är nära skolan (även om det kan räcka som argument), det finns dessutom ett gäng höga hus där i Bay area, vi snackar skyskrapor.

I fredags fick vi en bunt med förslag. Flera är riktigt lockande, speciellt en som vi förhandlar om just nu. Jag försöker intala mig att det inte spelar någon roll om vi får just den eftersom det finns en del andra objekt som inte är illa alls. Nu sitter jag mest och stirrar in på inkorgen och väntar in beskedet. Min känsla och intryck på vad som komma skall, är att vi flyttar från en charmig historisk tid här i Kyoto rakt in i framtiden, som science fiction nästan.  Skyskrapor och glas och mängder av människor i likadana kläder.

Första uppdraget i morse var att dra isär gardinerna och se om den dåliga väderprognosen stämde eller inte. Den stämde inte konstaterade vi och packade in lunchpicknick och en varsin kompis till Ester och Maja i bilen och åkte till stranden, Biwa lake. Ytterligare två familjer från skolan kom dit. Det blåste halv storm och efter ett par timmar regnade det ordentligt. Men, vi hann hoppa långrep och äta lunchen i alla fall innan vi packade in oss i bilen och åkte hem igen.

I går njöt vi av Sukiyaki till middag, gud så gott det är! Eftersom det inte finns någon hejd på vår integrering, drack vi lite Sake till måltiden.

 

 

Efter lördagsmiddagen blev det soffläge och svt play, det blev att se på lilla melodifestivalen och Doobidoo, kanske inte fullt så integrerat val.

 

Skolorna är stängda efter rekommendation från staten, National Meteorological Agency har utlyst tyfonvarning. I natt blåste det så att jag trodde fönstren skulle ge vika, så jag tror faktiskt att tyfonen passerade då, nu är det nästan vindstilla. Klockan 10 kommer meteorologerna informera om faran är över (eller ej) och om skolorna kan öppnas igen, i så fall öppnar de upp efter lunch.

 

Ester var hemma från skolan i torsdags och fredags för att hon var förkyld. Hon är fortfarande lite förkyld, men hon ville absolut inte stanna hemma från skolan och hon är tillräckligt frisk för att gå dit. Men i Japan är det mask på som gäller!

Livet i Tokyo verkar bli mer socialt än vårt liv i Kyoto, eller rättare sagt mer socialt på svenska. Det går inte att komma ifrån faktumet att det blir en annan nivå på diskussioner när det finns språkliga hinder. De jag pratar med här i Kyoto, om jag räknar bort familjen, är (nästan) uteslutande människor som har engelska som andraspråk.

 

I Tokyo finns swea;

 

SWEA är ett GLOBALT NÄTVERK med ungefär 8000 svenska kvinnor i 77 avdelningar och 34 länder. De är den största Sverigefrämjande organisationen utanför Sverige och deras syfte är att sprida svensk kultur och tradition. SWEA ger donationer och stipendier på cirka 2 miljoner kronor per år.

SWEA är en icke vinstdrivande ideell organisation som utgör ett nätverk och skyddsnät för svenska kvinnor utomlands och ett starkt stöd för den svenska industrin ute i världen.

Jag har redan tagit steget in i gemenskapen och blivit medlem. Jag får därför bl a månadsbrev där kommande aktiviteter presenteras. Jag inser att jag kommer ha fullt upp med kulturträffar, matlagningsträffar och gud vet allt. De planerar nu årets kommande julbazaar på Svenska ambassaden, där det stod att barn från svenska skolan kommer att gå luciatåg. Inte visste jag att det finns en svensk skola, så 2 sekunder senare googlade jag fram Svenska Skolföreningen i Tokyo som undervisar elever från förskoleklass till årskurs 9 i svenska språket. Platsen är på Tokyo International School och det är två timmar på fredagseftermiddagarna, perfekt för oss! I årskurserna 6-9 samarbetar de med Sofia Distans och använder i stort sett samma arbetsmaterial som eleverna på Sofia skola i Stockholm.  Allt börjar falla på plats. Nu återstår bara att hitta ett bo.