Lena i Kyoto

Om några timmar ska jag träffa Asa på en fransk restaurang ca en ½ timmes promenad från hemmet. Vi har mailat varandra fram och tillbaka om tid och plats. Tiden sattes utifrån hennes schema eftersom hon har sina uppdrag, idag ska hon undervisa i engelska, själv pluggar jag ju bara så jag är ju flexibel. Igår när jag cyklade till flickornas skola så slog det mig, men herregud, jag har ju barn (!!!) och är inte alls så flexibel som jag angivit. När jag kom hem igen mailade jag Asa om min glömska och vi justerade tiden så att inte barnen behöver vara själva när jag susar ut på krogen.

Nästa vecka ska barnen på läger med skolan, Ester över 2 nätter, Maja över 1 natt. Maja tycker det ska bli toppen. Ester tycker sådär, hon vill ha oss nära under kväll/natt och känner sig lite ängslig över mörker mm. Igår föreslog hennes braiga lärare som är medveten om Esters oro att hon kan få en Walkie-talkie bredvid sig, perfekt! Ester är nöjd!

Som ni vet cyklar jag med Maja bakom mig varje dag, till och från skolan. Maja funderar en hel del, hon tänker oftast högt. Hon tipsade mig om att jag borde träna på att cykla med en hand, jag sa att det känns tryggt med båda händerna på styret och att jag inte behövde cykla med bara en hand. Maja har ju alltid ett svar och denna gång var det; jamen, tänk om du möter nån som du vill göra high five med!?

Under flera år har jag haft en idé om att det vore kul att åka iväg och paddla med familjen någonstans. Jag har hört att det finns något bra kanotställe omkring Katrineholm, men längre än så kom vi aldrig. Men nu är det gjort! Tror det beror på att vi är här i Japan, utomlands, lite som semester. Jag tyckte semesterkänslan försvann lite efter att ett år hade passerat. Barnen går i skolan, Ola jobbar och jag pluggar på heltid, så någon semester kan man ju inte kalla det, men vardagen blir trots allt inte helt densamma som hemma. Tiden är begränsad här, vi måste passa på att hinna med allt möjligt innan vi flyttar hem igen. Det är den pressen jag behöver även hemma i Sverige, att göra det nu, för seden kanske det inte blir av.
 

Kanotäventyret bokades tidigare i veckan. Jag fick utskrifter från dess hemsida av Izumi som hjälpte oss med detta, hon hade översatt det viktigaste; tidpunkt då vi ska vara där och vägbeskrivning. Resten av informationen som stod förmodar jag att hon trodde var självklar för oss, t.ex. rätt kläder och ombyte.

Jag vet inte hur vi tänkte, eller om vi tänkte alls. Vi åkte bara dit med vägbeskrivning och handdukar inför Onsen som var inplanerat efter kanotfärden. När vi kom dit fick vi instruktioner. Den första var att vi skulle byta om till kanotkläderna. Här i Japan ser man till att vara rätt utrustad inför de äventyr man gör. Vi bytte inte om till kanotkläder, vi har inga. Men jag hade ju kunnat ta på något annat än knälånga jeans och linne + skjorta, Maja hade klänning. ALLA i gruppen som inte tillhörde vår familj hade kanotkläder, kläder som man lätt kan röra sig i, svettas i och som är badvänliga. Vi bada i alla fall, men kläderna var tunga och inte så bekväma att kränga på sig efter Onsen (hot springs), men, men, vi överlevde, men ett och annat ögonbryn höjdes nog av våra gruppkamrater. Tur att japaner alltid ler och är vänliga. Alla hade vattentäta påsar/väskor/boxar i vilka de erbjöd utrymme till våra icke vattensäkra prylar.

Kanotdagen var en av de bästa dagarna vi haft här i Japan. När vi satte oss i bilen regnade det, när vi satte oss i kanoterna var himlen blå. Temperaturen är som en bra julidag i Sverige, men varmare i vattnet. Vi fick detaljrika instruktioner genom kroppsspråket och gav oss ut i floden, Kazu River. Miljön var magnifik, en flod som ringlar sig mellan höga gröna berg.  Den första timmen paddlade vi bara omkring och lärde oss bli ett med kanoten. Jag och Ester hade en varsin, Ola och Maja satt i en tandemkanot. Ester paddlade in till en liten ministrand och valde att bada en stund, Ola och Maja var inte sena att hänga på. Att vi skulle bli genomblöta var redan nu ett faktum, så klädsim var alternativet.

   

    
    

Efter första timmen serverades lunch, bento och istea. Därefter instruktioner om kommande kanotfärd längs floden, breda och smala passager, mer eller mindre starka forsar. Innan vi for iväg på det stora äventyret jobbade Maja hårt för att övertyga oss om att hon skulle ha en egen kanot, hon lyckades inte även om hon var en naturbegåvning med paddeln.

Efter Onsenbadet åkte vi till en fabrik där kanotföretaget höll till, de tillverkade kanoter och visade oss sina maskiner. Vi fick också en varsin CD med bilder från dagen. Därav mängden bilder. För att riktigt kunna frossa i vår kanotdag finns även en liten filmsnutt;
familjen Jacobsson flyter

Kyoto ångar historia och kultur. Kyoto anses vara lite snobbigt, att kyotobor anser sig lite förmer. Kanske det är av stolthet och mallighet över att bo och leva på denna historiska yta på jorden.  Ett problem dock är att de inte är så positiva till förändringar. Att öppna portarna och välkomna världen sitter långt inne. Men, i våras skedde ett stort steg i den riktningen, Kyoto kommun (efter påtryckningar från vissa företagsledare) konstaterade att staden behöver en Internationell skola. Det finns redan en sådan, sedan 50 år tillbaka, vilket betydde att det räckte med att erkänna den, vilket de gjorde. Det var ett stort steg för skolan, skatten sänktes något och eventuella sponsorer till skolan får göra avdrag i deklarationen. Efter det erkännandet var förväntningarna höga att olika saker skulle förenklas för skolan, det har tyvärr inte visat sig på något sätt.

I dag var det ett möte på skolan. Rektorn var nöjd över det faktum att kommunen har lagt ut en fråga på deras (kommunens) hemsida där de efterfrågar råd och tips om hur de kan göra kommunen mer internationell, inkluderat att göra livet lättare för utlänningar i Kyoto. Ett första råd jag vill ge dem är att göra det möjligt att svara på denna efterfrågan på engelska, tro det eller ej, men i gruppen som efterfrågar råden finns ingen som behärskar världsspråket nr 1...... Vill man eller vill man inte?

6275980340234027 Jacobsen Lena 様

この度はIKEA FAMILYへのご入会、ありがとうございました。
Jacobsen Lena 様の登録が完了致しました。
会員番号は 6275980340314027 です。
カードがお手元に届くまで、二週間程度お待ちください。

カードが未着のお客さまは、ご来店の際に、
ご面倒ですがカード番号をメモしたものをお持ちください。
番号を提示していただくと会員特典を受けられます。

IKEA FAMILY会員限定の特典もご案内している
IKEA FAMILYホームページへはこちらからアクセスしてください。
ＰＣ用ページ：http://www.family.ikea.jp/
携帯用ページ：http://www.family.ikea.jp/m/

イケア・ジャパン株式会社

※本メールの送信元アドレスは、配信専用です。
ご返信いただいても対応ができませんので、ご了承ください。

så då är det kirrat!               
....................tror jag

Ola spelade fotboll i söndags, en sketen fotbollsträning. Han har varit handikappad sedan dess, smärtor i varenda muskel! Jag slängde lite kaxigt ur mig att han ska nog undvika Fuji. Då svarade han att fotbollen var jobbigare!!!! Det värsta är att han inte skämtar! Jag är lite sur över det.  Ola fortsatte med att säga att han skulle säga vad som var värst nästa år då han planerar att bestiga Mt. Fuji. Men vad spelar det för roll, jag kommer i alla fall inte vara med på någon fotbollsträning.

På lördag har vi bokat kanotfärd;

A mountain stream of the Kizu River serves as a venue for canoeing. The stream runs along the base of Mt. Kasagi, designated as one of the scenic beauty and historical sites in Japan. While canoeing down the stream you can enjoy a highly impressive view of seasonal natural beauty, truly unusual and wonderful experience!

Eller rättare sagt, vår vän Izumi har ringt och bokat. Trots att de har en engelsk webbsida, vilket långt ifrån alla har, försöker jag inte ens att ringa om frågor eller bokning.  Izumi meddelade att bokningen är gjord och att ingen av ledarna kan engelska. Tur att kroppsspråket är internationellt! Fast, det har jag i och för sig märkt att det inte alltid är, det har sina dialekter även det;

• Om jag menar mig själv här i Japan (med kroppsspråk) pekar jag inte mot mig själv i brösthöjd som annars är brukligt, här sätter man pekfingret på näsan i stället.
• Ett flitigt använt kroppsspråksord för stopp/nej/slut/stängt, är att korsa underarmarna eller lite mer diskret att korsa pekfingrarna.
• När man ska visa antal genom att visa upp rätt mängd fingrar och det överskrider 5, visar man upp en full hand och resterande fingrar för att visa rätt antal i den andra handens, den fulla handens handflata (fattar ni?)
• ......ett sätt, om man nu kan kalla det för kroppsspråk, är att om flickor ska framstå som söta, ska de gå inåt med fötterna så att de näst intill snubblar, samt liksom ha huvudet lite lutat åt sidan, neråt med hakan och detta kan förstärkas med ett finger på hakan kombinerat med småfnitter.  Märker jag att mina döttrar börjar ta efter detta beteende flyttar vi hem omedelbart bums!

Det är mycket att fundera över när man är 5 år och ska försöka sova:

Mamma, vi kan väl försöka fånga ett tandtroll och stoppa det i en glasburk. Vi kan ge den mat, godis gillar de ju!

- Vad händer när man slår ryggen?

- det gör ont.

- men vad händer? Jag menar när man slår sig på knät blöder det och när man slår sig i huvudet får man en bula, vad händer när man slår sig på ryggen?

Tidigt i morse, så tidigt att det fortfarande var natt, hade Ola svårt att övertyga Maja om att det är bra att somna om eftersom det är natt. Maja var helt säker på sin sak om att det faktiskt var morgon och gick och drog isär gardinerna "men, varför är det mörkt när det är morgon?"

Nu har jag varit på Japans högsta punkt, toppen av det heliga berget Fuji! För att göra det extra jobbigt börjar man klättra på kvällen. Anledningen är att få se soluppgången från toppen. Solen är ju även den en symbol för Japan, den röda solen på den vita bakgrunden (flaggan). Rött blev det, toppen som är lavatäckt med en blandning av svart och röd lava glödde av solens ljus, otroligt maffigt.

Säsongen är kort och japanerna är många så det kan bli trångt på berget. Stundtals stod vi i kö för att hasa oss vidare uppför, vilket var helt Okej, kan inte påstå att jag hade någon brådska, var mer fokuserad att andas och se var jag skulle placera nästa fotsteg. Lamporna sken från allas pannor så man såg pärlband över oss och under oss av andra grupper med pilgrimer.

Bussen förde oss till startplatsen som var station 5. Lite fusk kan man tycka, men jag fick veta att det är först från station 7 som man faktiskt befinner sig på just Mt. Fuji. Det är inte så enkelt att det är olika berg som ligger mot varandra utan min gissning är att man kallar den del som uppstod efter det senaste utbrottet för just Mt. Fuji. 

Före start var vi 4 tjejer väldigt stirriga och packade i och om i ryggsäckarna, kollade pannlamporna och köpte vandringsstavar. Vår guide gav instruktioner i hur man ska andas och hur stora kliv man skulle ta. Första målet var station 7 där vi skulle vila. Vi hade räknat med en vila på 2-3 tim, men det blev endast 1 tim vilken ingen av oss hann komma ner i puls på.


Kaori, Chinagi, Yoko och jag redo att börja!

Takten var inte hög, i sakta mak förde vi oss högre upp, meter för meter. Luften blir tunnare vilket vi anpassade oss vid utan problem eftersom farten var på den lägsta växeln. Vi började bestigningen kl. 19.30 och var framme på toppen prick 5. Solen steg upp 10 min senare under molnen som vi hade under oss. Men solens värme och ljus var magnifik, vi stod där och bara njöt av triumfen och den vackra, skimrande och heliga topp.  Flera ur vår stora grupp hade droppat av under färden, därav Chinagi ur vårt 4-manna gäng. Hon var helt enkelt för sömnig, kunde inte hålla sig vaken, så för att inte ramla ihop i ledet hyrde hon in sig och fick en filt på en av de övre stationerna.
 

Chinagi drar i sig lite syrgas, men det räckte inte för att hålla henne vaken.... Hennes kommentar var att; "nästa gång ska jag göra det på dagtid, eller förresten, jag kommer aldrig göra det igen".


Tre nöjda bergsbestigare på toppen!

   

Efter att njutit av att vi nått vårt mål, började färden tillbaka, neråt. Jag kände mig relativt pigg och frisk på toppen men den känslan blev totalt förbytt under nervägen. Slirigt i sand och grus, ganska brant, kampen var att inte ramla alltför ofta och att skona knäna i möjligaste mån. Väl nere vid station 5 var rumpan blå och knäna skrek av smärta, aj, vad ont!

Bussen lämnade stationen klockan 10 på söndagsmorgonen, den sista dagen i augusti. En timme senare sänkte vi ner våra smärtande kroppar i ett hett bad, ett onsen. Fantastiskt skönt! Nu behövdes bara lite sömn efter att ha varit vakna i över ett dygn.