Lena i Kyoto

Ny stad, ny blogg!

Tre år! Som alltid när man blickar tillbaka säger man att tiden har gått fort. Men jag tycker inte det, även om tiden går fort när man har kul. Men det har hänt så mycket, på många plan, det har varit en så pass annorlunda tillvaro som blivit vår vardag och helt vanliga tillvaro. Det känns som länge sedan som vi tvingade in en gråtande nioårig Ester i taxin mot Arlanda.

 

Nu fyller hon 12 år under mellandagarna. Hon är en helt annan tjej, förmodligen en annan mot vad hon skulle vara om vi inte hade flyttat hit. Igår efter halvdagen i skolan åkte hon och fyra kompisar in till stan och åt lunch, spelade bowling och tog lite foton i purakura-automaterna. Idag ska de träffas efter lunch för att sjunka Karaoke. Gänget består av en tjej från Korea, en annan som är en mix av Korea-Japan, en heljapanska, en som är halvamerikan/halvjapan och så Ester.

 

För Majas del är Kyoto verkligen ”hemma”, hon var ju bara tre när vi kom hit. Nu är hon 6 år och har passerat rosaperioden och gillar numera ljusblått. Hon var på ett litet farewell-party igår kväll som en av hennes kompisar hade fixat. De dekorerade tårta och fick presenter, Maja var glad! Hennes leenden är lite tandlösa, det hör ju åldern till. Men det gör henne rik i alla fall. Jag la ut en bild på Maja i bloggen för något halvår sedan (drygt) då hon tappat sin första tand, samt en bild på tanden i vattenglaset. Då kommenterade min kära vän Kicki med ett tips till Maja om att lägger man den under mattan blir den en sedel. Korkat nog så läste jag upp det för Maja. Den lägsta sedeln (1000 yen) är värd 80 kr, så om ni behöver låna pengar om något år så kan ni alltid fråga Maja (inte hennes föräldrar).

 

Igår var sista gången jag var på flickornas skola. Den har varit vår sociala plattform för oss här i Kyoto. Vi har lärt känna en massa härliga människor. Nu känns det skönt att vara kvar på ön, att kunna säga att vi kommer att ses snart då de hälsar på oss i storstan.

I dag hade Maja och Ester ett varsitt Pizzaparty på skolan, de bjöd sina klasser på pizza till lunch som ett hej då.

Jag var där och tog lite bilder.

Nu börjar det brännas, nu börjar det kännas verkligt. Eller, förresten, det gör det inte alls, det känns faktiskt helt overkligt.

 

 

Tidigare i veckan fick jag ett mejl med frågan om jag kunde äta lunch i dag (fredag), som en liten hej då-träff med några av mina Kyotovänner. Tårarna var inte långt borta när jag märkte att det var 15-20 pers som dök upp. Vi skålade i vin (jajamen) och hade jättetrevligt. Problemet är att det inte alls känns bra att flytta nu efter detta. Tre år är lång tid, i alla fall tillräckligt lång tid för att en vardag ska ha rotat sig och att man lärt känna en del folk som man i princip har träffat dagligen. Som tur är ska vi ju vara kvar i Japan, och ALLA säger att de ska hälsa på oss i Tokyo, så det verkar ju lovande.

 

Som en del i processen att lämna vårt kära Kyoto har vi tryckt ut några bilder för inramning som för oss känns väldigt Kyotoiga.

Igår var det full snurr här hemma. Maja hade bjudit hem två av sina favoritkompisar och vi hade dessutom bjudit hit deras föräldrar på middag lite senare. En av föräldrarna, Leda (från Filipinerna), är en av de personer som har betytt väldigt mycket under vår tid här i Kyoto. Hon har sin dotter Erika i samma klass som Maja och hon själv jobbar på skolan som koordinator. När vi kom hit, då Maja var 3 år, var hon Majas fröken i Pre-school. Jag minns hennes första fråga efter Majas första dag (då hon bara pratade svenska) …what does frokn means? (…fröken). Hon är kanonhärlig, så när hon kom och lämnade Erika före lunch så blev hon helt enkelt kvar här hon med. Den andra familjen kom till KIS i år, de började efter sommarn. Deras dotter Kianah och Maja har verkligen funnit varandra och det känns lite trist att vi ska flytta ett halvår efter det att de kom. Kianahs båda föräldrar är även de lärare på skolan. Kimberley (från Kanada) är pre-school fröken, och pappan Shunsuke (japan) är lärare i japanska (Esters lärare). Vi hade supertrevligt!

 

 

Nu sitter jag och väntar på att vi ska få en ny soffa. Det är nämligen så att skinnsoffan vi köpte för lite mindre än 3 år sedan har liksom krackelerat, så vi gick tillbaka till affären och undrade om det var möjligt att köpa nya fodral till dynorna. Men, de ansåg att soffan inte höll måttet, vi var tydligen inte de första med detta problem, så nu får vi helt enkelt en helt ny soffa men med en bättre kvalité på skinnet. Det kallar jag bra service!

Här i Japan tänker man till lite extra då man ska ge sina barn ett namn. Ofta består ett namn av 2 eller 3 Kanjitecken, och varje tecken betyder ju givetvis någonting, eller rättare sagt så betyder de i regel flera saker. Familjen som var här i söndags hade två söner och två döttrar. Mammans namn i familjen innehöll ett tecken som uttalas ji, betydelsen är ”naturlig”, detta tecken har nedärvts i döttrarnas namn. Likadant gällande pappan, vars namn innehåller tji, vilket står för kraft och energi, detta gick i rakt led ner till sönerna.

Jag kanske inte minns helt rätt gällande stavelserna, jag gissar att varken kanjit för Le eller na står för ”bra minne”.

MEN det jag vill komma till är att namnet Ester, som förvisso blir Esuta på Japanska består av tre kanjitecken; drawing, nice och ricefields. Häftigt va! Tänk om det är Olas och mitt val av namn som har gjort att Ester är så bra på att rita, wow säger jag bara. Majas tecken måste jag ta reda på härnäst, troligtvis står ma för pratar och ja för oavbrutet ;-)

Nu när nedräkningen till flytten norrut tickar allt högre gäller det att ta vara på den tiden som är kvar här i Kyoto. Men jag vet inte riktigt hur. Det jag gör är att försöka se lite objektivt på tillvaron och på miljön vi befinner oss i varje dag.

Området vi bor i heter Yoshida. Det är ett av de äldsta områdena i Kyoto. Därför är gatorna extremt trånga, på vår gata får det inte plats några bilar. Skönt och mysigt tycker jag. Nackdelen med att husen står så tätt är att husen inte har så många eller stora fönster. Vi längtar verkligen till att kunna se himlen genom fönstret och det kommer vi ju verkligen kunna göra ifrån våning 42. Idag tog jag kameran och promenerade bort till områdets närmaste tempel, Yoshida Shrine. Porten ser vi dagligen och vyn är värd att spara på ett foto. Jag fotade också vårt hus (mörkbruna), vår trånga gata, vår närbutik Family Mart och affären på hörnet, både utvändigt om invändigt, så nedan är det bildvisning:

 

 

Träd med RÖDA löv på vår baksida;

 

Ingången till affären på hörnet "Sun Plaza":