Lena i Kyoto

Mina sju sanningar om mig själv;

Min ständiga bergodalbana.
Jag når topp och dal dagligen. Det kan min familj intyga. Ibland förstår jag inte varför någon av dem är dämpad, det var ju för jössenam flera minuter sedan jag var sur, skärp till dej och var glad, som jag! Jag tror det finns en diagnos för detta.

Åldersnojja.
Jag är på tok för gammal, i alla fall på CV´t. Mina stresshormoner tar kommando över hela min existens när jag tänker på att jag ska hitta ett roligt, bra, stimulerande och givande arbete som ligger hyfsat nära hemmet (i alla fall inte på andra sidan stan) när vi flyttar hem igen.  Den korta tid på Poolias marknadsavdelning där jag producerade tidningsannonser lärde mig att ERFARENHET är A och O för att vara attraktiv för anställning. Nu samlar jag på högskolepoäng och mer erfarenhet  av livet, hoppas det räcker..... (min arbetslivserfarenhet är från tidigare branscher). Annars är åldersnojjan under kontroll, helt OK att vara i min ålder. Säkert helt OK om 10, 20 och 30 år också!

Bekräftelse.
Ack så viktigt! Jag söker ständigt efter mer och fler. Jag försöker sprida bekräftelser till de runt omkring, speciellt mina barn, de är så bra på vad de än tar sig för eller inte tar sig för. I går kväll sa Maja att hon älskar sig själv, annars skulle hennes mage och hals bli ledsna.

Beroende
Beroende av min mamma. Att hon finns! Att hon bekräftar! Erfarenheten att ha iakttagit henne från ett barnperspektiv till ett jämlikt vuxenperspektiv (från att se hennes som en övermänniska som gör allt bäst till att se henne som en väldigt mycket människa med bra värderingar och gör det mesta bra). Att fortfarande vara hennes barn, att fråga om råd även om jag kanske inte följer dem, men det är så skönt och tryggt att integrera henne i mitt vuxenliv.

Ljudfobi
Hyssteriskt känslig för ljud från människor. Tuggande och smaskande, pipande näsor och djupa halsljud. Att stå nära någon som äter en banan är döden, även om personen inte smaskar, det låter skitäckligt inifrån munnen på något sätt. Jag är tveksam om jag någonsin kommer bli kvitt denna ljudfobi, tycker att den blir värre. Jag har tyvärr redan fört över det på barnen, vilket inte alls är passande här i Japan där folk i allmänhet smaskar och slaskar rätt ordentligt.

Dålig på nu
Dålig på att uppskatta nuet. Jag har blivit betydligt bättre på det, kanske till och med har blivit bra på det efter att bytt ut en vardag mot en annan. Saker som jag trodde var viktiga visade sig inte vara så viktiga, en tankeställare, ganska skön och befriande.

Kontroll och koll
Jag har kollen, i alla fall i familjen. Jag vet vart allt ligger, vart det SKA ligga men någon av de andra kanske inte visste det och la det någon annanstans, FEL! En av Olas mest uttjatade fråga; men, vad spelar det för roll? Svar; STOR, STÖRRE, STÖRST!!! Jag kan familjemedlemmarnas fyra sista siffror, ja, även syrrans, brorsans, morfars (dog 1982) och förstås mammas. Jag kan bli supergrinig av att det är stökigt, då måste jag göra en powerstädning, sedan känns det bra igen. Är det inte så att folk med bokstavskombinationer är bra på siffror och behöver ordning och reda omkring sig? Ytterligare en diagnos.

Reglerna för utmaningen ser ut så här:

• Länka till den som utmanat dig
• Berätta sju sanningar om dig själv
• Utmana sju personer; jag utmanar Tina, Pihl på gotland (Ann eller Marcus), Yvonne, Anders Brännfors, Kicki W, Ola, Eva B och Eva W (det blev visst 8)
• Lämna ett meddelande till dem du utmanar.