Lena i Kyoto

Maja frågade precis "har du dammsugit, mamma?" Jajamensan, svarade jag glatt. Sen kände jag mig lite dålig, inte ska väl en 5-åring reagera på sån´t.

Min ursäkt är väl min fokus på studierna, eller ....

ABBA, IKEA, HM, pappaledighet, sill & potatis och faluröda stugor är något som förknippas med Sverige.  En annan sak att sätta upp på den listan är lördagsgodis, det verkar bara gälla för svenska barn, alltså att inte äta godis de övriga dagarna. Detta sätter ibland våra barn på hårda prov. En annan skillnad, det gäller inte alla, men många, det är att barnen går i säng sent här i Japan. Med sent menar jag sent, för sent. Anledningen vet jag inte, men det kan vara att de ska få chans att träffa sin pappa innan de somnar, eller är det tvärtom, att pappa ska få träffa sina barn, ja ja vad vet jag. Men jag kan se ett visst mönster. Trötta barn i bilen hem från skolan, det kan lösas med lite energi i form av godis. Gnälliga barn blir tillfälligt mindre gnälliga barn. Nu har det i alla fall skett igen. Maja kunde inte motstå frestelsen. Hennes kompis Honoka har (hennes päron) en stor van till bil, påminner lite om ett mindre vardagsrum. Dit in går gärna barnen under lektiden efter skolan. Anledningen kanske är flera, men en är att det alltid finns godis där. Maja älskar godis! Hon älskar godis mer än de flesta andra, ja det är säkert, jag vet. Maja vet att det är fel, hon vet att hon inte får äta godis en torsdag. Idag är det torsdag och Maja har ätit godis. I smyg, i Honokas bil. Jag skulle liksom inte få veta något var tanken. Förra gången det hände, att jag fick reda på det jag inte skulle, blev jag väldigt arg. Lika arg för att hon gör något förbjudet blir jag arg för att den lilla söta goa tjej hon är har en förmåga att kringgå sanningen. Den gången slutade det med att det västes fram ett hot, hotet löd; om du tar emot godis och äter en vanlig dag utan att fråga (hon vet ju svaret), blir det inget lördagsgodis den veckan. Där är vi nu, Maja har gråtit floder och hotat tillbaka (ja, man gör ju vad sina föräldrar gör) med att hon inte kommer göra ett kort till mig när jag fyller år. Hon har försökt med tummis, den här gången lovar jag veeerkligen osv. Hu, vad svårt det är, jag föredrar mycket hellre mutor om man ska välja mellan mutor eller hot. Ett tips till Maja är att försöka muta mig med godis, det skulle funka garanterat!               

Ola och Ester åkte precis iväg till en kyrka där en minnesstund ska hållas. Den är för Esters konstfröken (och matlagningsklubbfröken) som avled i går. För två veckor sedan var hon med i en cykel- & bilolycka. Moya  Bligh, som var hennes namn,  hamnade i koma. En vecka senare meddelade läkarna att hon förmodligen inte kommer att vakna, i går blev det definitivt.  

Ester ville gå på minnesstunden, i morgon är begravningen. Ola ville följa med då han lärde känna henne under den senaste "Kid Cheif", då en del lärare och elever från skolan lagade mat tillsammans på Kyotos kockskola, då var det Ola, Ester och Moya som lagade rabarberpaj tillsammans. Det var i december, alldeles nyss.

Så fruktansvärt tragiskt!

Jag är en extra ambitiös student just nu vilket innebär att det inte händer så mycket kul. Försöker därför hitta lite ljus i vardagen:
Det roligaste som skett de senaste dagarna är att Maja har lärt sig vissla efter hård och lång träning.  En annan bra sak är att det verkar som vi hittat nya hyresgäster till vårt hus, men inget är klart ännu, men det ser ljust ut. Ytterligare något att vara nöjd över är att temperaturen är betydligt behagligare i år än förra året, orsaken är att musens år är över, musens år är alltid kalla sägs det. Kon är ju en stor bov när det gäller växthuseffekten, så det är ju inte konstigt att det är varmare nu under kossans år.  Jordgubbssäsongen är här, den är betydligt längre här jämfört med Sverige, ett helt halvår! Toppen!

Vi har våra duster i familjen. Det slår gnistor och stjärnor medan vi kan stå och tokskrika till varandra, precis som att man vill visa att jag är minsann argast av oss, nu är det nog. Jag syftar framför allt på bråken mellan oss tjejer.  Min tröst i mitt liv som mor är att jag läste i någon artikel som jag tar för givet är en vetenskaplig studie gjord med alla perspektiv och vinklar i åtanke, inte baserad på ett urval utan på hela klabbet. Den handlade om barn som är uppväxta med "perfekta" föräldrar, då definitionen av en perfekt förälder är en sådan som aldrig överreagerar, är sur, har PMS, är morgontrött, önskar sig ett par minuter egentid, svär, stänger toadörren eller säger något som inte är rätt och riktigt, studiens resultat var att dessa stackars barn får ångest. Mina barn kommer aldrig att få ångest (inte av detta i alla fall), det är jag nöjd över. En tanke slår mig när jag återigen funderar över studien som jag menade var baserad på samtliga föräldrar som stämmer in i kategorin "perfekt", ......studien kan inte ha varit så omfattande.

Jag är en lite bättre mamma när jag försöker se saker ur barnens perspektiv, inte helt lätt, men ett bra sätt kan vara att hitta tillbaka till Lena 11 år och Lena 5½ år. Tyvärr kan jag inte riktigt förflytta mig så smidigt tillbaka i tiden, om minnet och känslan härstammar från att jag var 5, 7 eller 12 är liksom svårt att säga. Däremot så minns jag hur illa jag kunde tycka om mina syskon, men trots det har jag otroligt svårt att acceptera hur mina två änglar kan reta gallfeber på varandra. Trots att de ständigt kivas dras de till varandra som magneter, är inte det märkligt? Hur gör man? Idag har jag lovat mig själv att vara en god mor hela eftermiddagen och kvällen. Det finns en risk med det, jag vet av erfarenhet. Jag är lugn och fin, full av förståelse och med len röst föreslår bra saker för att lösa de små konflikter som jag vet kommer att uppstå flickorna emellan, efter ett tag händer det, bägaren rinner över och jag höjer volymen, gärna med orden; sluta att skrika! Ja, så kan det vara, en vanlig dag hemma hos oss.

Nu målar jag upp en dålig bild, men den är ganska sann. Jag kan även måla upp jättebra och fina bilder som även dom är ganska sanna........ så det så! En sak är i alla fall säker, det är att jag är den bästa mamman till mina barn, vi formar ju varandra liksom!

I´m a perfect mum  (in public).

Oh sushi, oh sushi

Oh sushi, oh sushi

I hate you so much

You are so disgusting

You, I would LOVE to crush

I donʼt like eating you

You are so gross

Oh sushi, oh sushi

Nobody knows!

Iʼd rather eat liver

or a bag of worms

You make me sick

like a million germs

Iʼd rather eat snot

or do a crazy dance

In front of a million people

or walk all the way to France

Oh sushi, oh sushi

You are the worst

Some people like you

They are sick, CALL THE NURSE!

Oh sushi, oh sushi

Donʼt come to me

I want to destroy you

Fråga nr 1;

- Är vi i Sverige eller Japan nästa jul?

- Vi är troligtvis i Sverige.

- Hm, inte bra. Det var ju till Japantomten jag skickade min önskelista med Barbieslottet.

- Men tomtarna pratar säkert med varandra.

- Nahä, de pratar ju inte samma språk ju!

- De har nog ett eget tomtespråk tror jag.

.......hur långt ska man driva det här mysteriet egentligen?

Fråga nr 2;

- Vem tog hand om den första bäbisen?

- Eeh, bäbisens mamma.

- Jamen den första, första (!!!)  bäbisen?

......kan du inte vara 5 år och fundera över tomten istället!

Igår var en dag av trivsel i skidbacken, en bra dag. Det behövdes mentalt känner jag nu, kanske jag var i chock. Idag har jag städat, bl a. skrubbat köket inklusive fläktens alla feta delar, tvättat flera maskiner, tvingat barnen att hjälpa till att städa och rensa deras leklådor och garderober. Jag har rullat köttbullar och lagt i frysen för att ha till barnens lunchlådor, bakat chokladsnittar och kanelbullar.  Herregud så hysteriskt! Jag har inte haft någon öm eller vänlig ton till mina älskade familjemedlemmar alls. Orsaken är helt enkelt att jag kuggade i tentan jag hade i fredags. Det är så typiskt mig att reagera med att städa och bli manisk. Det är liksom mitt sätt att bearbeta stressen av misslyckandet. 

5 timmar för att skriva en tenta är lång tid. Efter 2 timmar insåg jag att 2 timmar kan gå väldigt fort. När jag bara hade 2 timmar kvar fick jag panik med en tillhörande blockering. Omtentan är om tre veckor. Jag har förstått att jag inte är den enda som får göra omtenta, det ger en viss tröst märkligt nog. Den måste jag klara. Jag har insett att jag måste plugga mer och hårdare. Precis som jag alltid har intalat mig att jag har något jag kallar grundkondition (gratis liksom), har jag levt efter tron att jag inte behöver läsa lika mycket som kursbeskrivningen beskriver. Jag pluggar 100% studier på ca. 3-4 tim per dag, max. Det har funkat tills nu. Men nu blir det ett nytt schema för fru Jakobsson. Tufft. 

Men jag har hela tre luncher inbokade kommande vecka, när de bokades var ju tanken att tentan var over and done, men efter dem blir det stenhård disciplin. Trist!!!


Maja gjorde det mesta i tillverkningen av chokladsnittarna. (Observera det lite ansträngda leendet).


Tvingade dem att se lite glada ut trots att de var tvingade att hjälpa till utan mutor.


Så har kan man göra med de bullformarna som blev över!

I Kyoto är det sällsynt med snö. Det kan yra i luften men smälter direkt vid markkontakt. Åker vi bara någon timme eller två österut så hamnar vi i ett vinterlandskap med meterdjup snö. I går åkte vi till ett skidställe som heter Kunizakai. Izumi och Brittney sällskapade. Härligt friskt och skönt. Inga liftköer och bra backar.

I Majas Kindergarden har barnen berättat vad de gjort under julledigheten. Maja är inte helt nöjd. Före jul skrev hon brev till tomten där hon tydligt meddelade att hon önskar sig ett Barbieslott. En önskelista till tomten är ju samma sak som en beställning! Men nu har hon konstaterat att hon inte fick något och orsaken är att Tomten inte åker till Indonesien. Hon menar att det var ett stort misstag att resa bort över jul för tomten kom till hennes kompisar, i alla fall till en del, och de fick minsann vad de hade skrivit i sina brev till tomten.  Ja, vad säger man och hur gör man? Jag får känslan att julen många gånger gör barn lika besvikna som de gör dem glada. Förväntningarna är enorma och blir det inte maxat så infinner sig ett missnöje.  Ester är också lite missnöjd. Hon menade att hon borde få ett STORT paket och några småpaket, inte bara småpaket som hon fick i år (hon räknar inte in Guitar Hero, för den fick hon ju av morfar). Jag blir lite sorgsen. Det är inte lätt att tillfredställa en 11-åring. Dels har hon alla tillbehör såsom Ipod, nintendo, mobil, playstation etc. Vår tanke var att hon skulle få en ny cykel i julklapp, men hon ville inte ha det. Hon sa att det skulle hon ju få i alla fall. Tragiskt, hur gör man för att undvika bortskämda barn? ....... Är svaret att man ska göra dem besvikna lite oftare?

- Nu är det ett nytt år, du är hela 11 år och nu är det nya regler som gäller. Du får ha totalansvar över dina egna kläder.
- Vad menar du?
- Du får själv ta fram vad du ska ha på dig och du måste ta hand om de kläder du använt, vilka som ska till tvätten osv, tvätten sköter jag fortfarande, ...ett tag till.

Det där har du sagt förut svarar Ester och flinar, precis som att jag inte menar allvar.
Men jag menar verkligen allvar den här gången. En annan regel som gällt länge är att jag är slaviskt strickt gällande att de ska vara i säng ett speciellt klockslag, och vilket klockslag som lampan ska släckas, prick!. En kvart hit eller dit kan ge en förödande morgon. Det var en sådan morgon alldeles nyss. Ester gjorde allt för att slippa hämta kläder att sätta på sig, försökte till och med att muta mig genom att säga att om jag hämtar kläder åt henne så har hon flätor idag. Jag vacklade lite inombords (hon är såååå sööööt i flätor) men stod emot. Till slut, 10 min innan hon och Ola behövde gå hemifrån stapplade hon uppför trappan med morgonrock och filt, åhhh det är så kallt, jag är så trött.

Väl påklädd och klar för färd till skolan önskar jag henne en bra dag, hon önskar mig en dålig, tack för det.

För första gången sedan vi flyttade till Japan känner jag en viss hemlängtan.  Jag funderar över varför det kommer nu, efter två år. Kanske för att nedräkningen har börjat. Vardagen har verkligen grott in även här, semesterkänslan vi hade första året är helt borta. Men det är lättare nu än då, jag har mina rutiner. Störst skillnad är att jag numera är rutinerad i affären på hörnet, jag susar runt och plockar vant produkter jag känner till trots att det inte finns bilder på etiketter och att namn och innehåll står på krumiluriska.
Jag saknar vårt hus, blir extra påmind nu när jag letar nya hyresgäster och mailat lite bilder till några som visat intresse. Framför allt saknar jag er, alla vänner, bekanta och släkt. Att kunna umgås med folk som fungerar som jag själv, inte behöva traggla med annat språk eller tänka på hur beteendet bör vara för att inte någon ska tappa ett ansikte eller tycka att man går på. Här avvaktar man, känner av, håller inne med vad man egentligen tycker. Inte riktigt jag liksom.

Hittade en sida på nätet som heter butik-hemlängtan, där kan man handla knäckebröd och snus, men inte det jag saknar tyvärr.

Vardagen är här, skolan började idag. Jag har en jättetenta på fredag som jag in i det sista förtränger. I söndags firade Ester sin födelsedag tillsammans med hennes kompis Brittney som fyller år om en vecka. Efter förra årets 24-timmarskalas vi hade här hemma var vi på det klara med att det skulle hållas på lokal detta år, skönt! Eftersom de bjöd alla tjejer i klassen passar det ju perfekt att börja med syjunta (befästa könsroller är viktigt). Det började alltså på en textilbutik där de även håller i små hantverkskurser, tjejerna sydde hårsnoddar, näsdukshållare eller blomdekoration till hårspänne.

Efter det var det dags för purikura, de roliga fotoautomaterna, för att sedan landa på restaurangen Za Watami som serverar japansk tapas. 11-åringarna satt vid ett eget bord men vi, jag, Ola, Maja och Brittneys mamma Izumi satt och övervakade från bordet bredvid. Jag kan konstatera att 11-åringar fungerar bra i restaurangmiljö, hade det varit bara 1-2 år tidigare tror jag kaoset infunnit sig.




Igår följde Ester med Izumi och Brittney och åkte skidor i backar ca 1½ tim bilresa från Kyoto. Vi övriga tre passade på att njuta av running sushi eftersom inga hot eller mutor i världen får in Ester i den typen av restauranger.

Förövrigt letar vi nya hyresgäster till Skylvägen från 1 Maj, vi tar gärna emot tips på rekorderliga hyresgäster om ni känner några.  

Vi lämnade Lovina söndagen den 28 december för att ta oss till Gili Island. Resan gick via Ubud eftersom vi glömt pass m.m. i safety boxen där.

Vi åkte med en chaufför som hette Ketut. Ketut heter alla pojkar som är son nr 4, dotter nr 4 heter Ni Ketut (eller om det var Mi). I princip finns det bara fyra namn: Wayan, Made, Nyoman och Ketut. Den 5:e sonen får namn nr 1 (Wayan) och så rullar det på, enkelt och tråkigt. Vi kom fram till Pedang bay precis innan en färja skulle avgå så med panik och total noll koll köpte vi biljetter för transport hela vägen fram till Gili. Båt, buss, båt och framme på kvällen var löftet. Perfekt eftersom det var Esters födelsedag dagen efter. När vi klev av färjan och pratade med killen som skulle köra bussen fick vi veta att det inte går några båtar till Gili efter kl. 16, så vi hamnade istället på ett Travel agency i Sangigi där en man ljög oss upp i ansiktet och sa att det bara finns ett enda rum kvar i hela staden att hyra, givetvis oskäligt dyrt. Jag blir galen på sån´t vilket jag inte hade någon avsikt att dölja. Efter att barnen börjat gråta tog jag mig samman och vi accepterade "erbjudandet" av rummet. Han meddelade även att det är helt fullbokat på Gili men han kunde hjälpa oss att boka något, motsägelsefullt i kvadrat. Nej tack din idiot!

Morgonen efter åkte vi äntligen ut till Gili Air, efter att grattat Ester med ett par minipresenter. Den stora presenten som fanns i en garderob hemma i Japan fick hon 50 gissningar på sig att klura ut. Gili visade sig vara ett paradis! Spartanskt och härligt. Inga bilar och inga sötvattensledningar, det är hästdroskor och tandborstning i saltvatten som gäller.

Vi hittade boende, ett helmysigt ställe som hette Sandys. Boendet bestod av en hydda med halmtak och trägolv med springor tillräckligt breda för att se hönsen och tupparna som traskade runt under och omkring hyddan. De väckte oss tidigt varje morgon. Kallvattendusch och myggnät runt sängarna. Det kändes lite som Thailand för 15-20 år sedan.

Här fann vi lugnet och friden. Vattnet var klart som i badkaret och bara några meter utanför stranden var det perfekt att snorkla. Även Maja snorklade med sina simglasögon, hon såg härlig ut när hon flöt omkring med armpuffar och huvudet åkte upp då och då för att hämta luft. Hon snorklade bredvid Ola och pekade och gjorde tummen upp under vattnet när hon såg en extra spännande fisk.

Vi träffade en annan svensk familj med två killar, 7 och 2 år. De var supertrevliga och förhöjde vår trivsel på ön. En extra bonus var att mannen/pappan spelade gitarr, och det var en gitarr som Esters "vilken-present-får-jag-gissningar" ledde till. Han visade henne några ackord och hon verkar verkligen gilla det. Väl hemma väntade dessutom en väl passande gitarrbok för nybörjare som mormor skickat.

Vi läste böcker under halmtaksförsedda viloplatser medan barnen lekte på stranden. Drack färskpressade frukt juicer i mängder.  Vi lämnade motvilligt ön efter 8 dagar. Vi åkte till Sanur, där vi var de två första nätterna på Bali. Näst sista dagen åkte vi till Kuta och dess WaterBom, där vi åkte vattenrutchbanor i alla tänkbara varianter.  Sista dagen strövade vi runt i affärer.

6½ timme norrut, vi är i Japan igen. Vi har haft det bra, superbra! En bra blandning av äventyr och lugn, vi började med äventyren.

Rafting i Ubud, forsen var stark och vår ledare i vår lilla båt förvarnade om att det straxt efter start kom ett två meters stup som vi skulle åka utför, ja ja, två meter är ju inte så högt kan man tycka, INNAN!!! Jag och Ola satt längst fram, Maja och Ester bakom oss och längst bak styrde vår ledare. Av stupets kraft hamnade ledaren över Maja och Ester, Maja var missnöjd. Efter att ha övertygat henne om att det inte väntas några flera höga stup och efter att hon förstått att vi inte ska åka tillbaka samma väg mjuknade hon något. Naturen var magnifik, något jag inte kan jämföra med något annat jag sett. Vi fick en hård och djupverkande vattenmassage av ett vattenfall vi passerade, tur att vi hade hjälmar.

   

I Ubud var vi och såg en dansföreställning som hette Spirit of Bali, otroligt färgstarkt och väldigt olik de dansföreställningar jag tidigare har sett. I denna koreografi var fokus på ögon och fingrar, men givetvis användes hela kroppen, urhäftigt och väldigt imponerande.



I Ubud firade vi julen, eller hur man nu kan kalla det. Vi gjorde det man gör på semestrar, badar och äter på restaurang även då det var julafton.

Vägen mellan Ubud och Lovina var fin. Vägen slingrade sig mellan berglandskap och risfält. Vid en utkiksplats fick vi äran att få beblanda oss med jätteödlor (veran kanske?), flygande hundar och en läskig orm.



  



I Loviana badade vi med delfiner. Dagen började med att vi for ut i båt för att vid soluppgången se delfiner i det fria. Vi såg några stycken men de var svårfångade på bild. Efter det åkte vi till ett hotellkomplex där de hade delfiner vi fick simma med. WOW!!! Jag hade förväntat mig att kanske få klappa dem och känna lite på dem, inte att de skulle leka så aktivt med oss. De drog runt oss och ville simma över våra ben och putta runt oss med deras nosar. Vi fick vara i poolen en i taget tillsammans med de två delfinerna. Maja valde att sitta på kanten och bara klappa dem. Ester simmade men hon hade en fotlänk som gjorde dem extra aktiva vilket gjorde Ester rädd, de bet henne till och med. Efter att ha klippt bort fotlänken gick det bättre men givetvis hade Ester hunnit bli ordentligt uppskrämd.

  
   
 

Bali uppfyllde våra förväntningar, men hittills saknade vi de fina stränderna och lugnet. Det fann vi senare när vi åkte till Gili Islands, till Gili Air. Det skriver jag om i nästa inlägg.

Vi såg många nerlagda och förfallna hotell och affärer, många företagare som hade gått i konkurs. Orsaken är bomberna 2002. Turisterna flydde Bali, året efter kom i princip ingen dit. Men turismen har ökat och i år hade de räknat med ett rekordår, men så blev det inte, orsaken nu är finanskrisen. Australien varnar dessutom folk att inte åka till Bali nu efter avrättningarna av bombmännen. Bali lever på turismen, utan turister funkar det inte, det är en sårbar liten ö. Ändå står man där och tokprutar när man handlar, mår toppen när man lyckats få ner priset på en handsydd skjorta till 30 kronor. Men Balineser verkar trots allt vara ett välmående folk, tillbakalutade med ett brett leende på läpparna.