Lena i Kyoto

Idag tog vi bussen västerut till Arashiyama. Det är alltid mycket folk där, det är tydligt att det är ett riktigt turiststråk även om de flesta turisterna är japaner. Arashiyama är känt för sin vackra natur, floden och de höga bergen och framför allt bron som går över floden. Det sägs att den är speciell då den helt är byggd i trä, men det förvirrande är att det inte alls bara är trä när man tittar efter, jag tycker mig se några kraftiga betongpålar som stabilt hjälper till. Några meter upp i berget ligger ett tempel dit flickor ska gå på sin 12-årsdag och få ett tillskott i visdom. De ska ringa i klockan och kasta lite lyckomynt, sedan ska de iklädda Kimono promenera över bron utan att vända sig och kika bakåt, för då försvinner den visdomen man precis fick i templet. Vi mötte en flicka som verkar just göra detta, hon såg otroligt spänd och nervös ut, jag får inte vända mig om, jag får inte vända mig om, jag får inte…… Jag pekade på kameran, log och frågade Okej?, ingen reaktion alls, så jag knäppte ett kort.

Temperaturen var närmare 30 grader, så det var med andra ord paraplyväder i Kyoto.

När vi kom tillbaka till vårt hemkvarter möttes vi av en parad på gatan av folk iklädda kostymer från tidigare tider.  Gissar att det var dräkter från Edo-perioden då Kyoto var huvudstad.

Förövrigt har jag haft en blandad klump i magen av insikt och oro. Ester ville inte följa med till Arashiyama, istället bestämde hon träff med två av sina kompisar vid floden. Hon lämnade hemmet före oss och cyklade iväg. Det kanske inte är något konstigt med det, hon är ju hela 11 år, på väg mot 12. Men jag är inte van! Jag blir lite orolig samtidigt som jag försöker inse att hon klarar sig väldigt bra på egen hand. Hemma i Sverige hade detta förmodligen varit vardagsmat, att hon hade farit hit och dit mellan kompisars hem etc. Men här har vi hittills bestämt ”playdates” några dagar i förväg, och vi har följt med om hon t ex ska möta någon någonstans. Detta är en del som hon verkligen saknar, att enkelt kunna pipa över till en kompis. Så därför känns det som att det var bra för henne att hon fick dra iväg på egen hand. Jag ringde henne bara tre gånger under de 3½ timmarna.