Lena i Kyoto

Nu är de luften, syster med familj, på väg tillbaka till Sverige. Två veckor går fort. Det har varit superkul att ha dem här. Hanna 16 år hade kanske föredragit en annan tidsprioritering mellan Shibuya (det unga coola distriktet i Tokyo) kontra Kyotos tempel. Hon konstaterade att Japan var mer annorlunda än vad hon trodde. Ellen, 10, tyckte bäst om Disney Sea och att hon fick en Ipod, hon och Ester är supertajta så hon har trivts bra verkar det som. Maria har kunnat konstatera att Japan är genomdränkt av ljud, det är ljud överallt, speciellt i affärer. Så sant, det låter lite överallt. Det gäller att veta signalen på sin mobil för det kan lika gärna vara riskokaren eller badkaret som drar av en trudelutt. Sopbilen har sin melodi, övergångsstället låter som en gök, men bara mot det ena vädersträcket, åt de andra spelas andra melodier.  Robbe har haft ett ständigt leende och fotat allt, bl. a mjölkpaketet första dagen (så häftigt med alla krumelurer). De verkar ha uppskattat resan. Vi har uppskattat deras besök. Känns lite tomt nu...... (förutom i tvättkorgen).

Entrén till vårt bad

I fredags då skolan var ledig åkte vi tillsammans med våra besökare till Nagahama. Vi var där i våras med två andra familjer och jag tyckte det var ett helmysigt ställe, framför allt det japanska boendet. Vi bodde på ett litet familjeägt MinShuKu, vilket är en variant av Roykan (japanskt hotell). Skillnaden är att i en Roykan äter man på rummet och att man har eget bad. I en MinShuKu äter man i samma rum som övriga gäster. Rummen och matsalen är sk. Tatamirum, dvs. golven är täckta av tatamimattor. Mattorna är vävda av rishalmstrån och 6 cm tjocka. De ger värmeisolering på vintern och en viss svalka på sommaren.  Mattorna är oftast 90 x 180 cm och läggs ihop så att de täcker hela golvet.  Måttet är standard och används när man beräknar boendeyta genom att man istället för att ange antal kvm anges hur många tatamimattor som ryms.

Vi njöt av att strosa runt i en massa små mysiga affärer, Sakén som fördrink (Sakén var för mig mest för sakens skull än för smaken), Sukiyaki till middag och onsenbad.

Nu har Halloween firats med dunder och brak på skolan. Maja var självaste Tingeling (men utan bollfrisyr) och Ester var en punkare. Hårfärg på sprayflaska bad vi besökarna från Sverige ta med. Visserligen finns det här men jag vågar inte chansa på att den japanska produkten även går att tvätta bort på västerländskt hår.

Barnen gick en insamlingsrunda med många hot om bus eller godis. Efter rundan var det lekar i gymmet. Kul och hysterisk dagen sammanfattas.

 

En jättegrej i Japan är alla fotoautomater som finns lite överallt. Det är inga vanliga passfotoautomater utan dessa är betydligt roligare. Vanligast är att 2-4 kompisar går in i fotobåset och intar olika poser och tar några foton, sedan går man vidare till ett annat bås där fotona man precis tagit poppar upp på en skärm. Där ska bilderna dekoreras med allt man kan tänka sig. Detta gjorde Ester och hennes kusin Ellen i lördags kväll innan vi åkte hem. Maximalt med fniss när de skapade dessa klatschiga bilder. Automaterna är helt på japanska så allt skedde totalt okontrollerat.

Maskinerna kallas Purikura.

Fredagsmiddagen åtnjöts på Za-Watami, vilket är en kedja med vad jag kallar japansk tapas. Perfekt när sällskapet har olika tycke och smak (läs barn i sällskapet). Gott och trevligt!

  

Varje månad den 25:e är det marknad vid templet Kitano-Tenjin-san.  Detta tempels djursymbol är ko, vilken gynnar goda studier. Michizane Sukawara var en mycket intelligent och god man med titeln "minister över det rätta" (fritt översatt av moi) som attackerades av rebeller och skyddades av kor, dog den 25:e februari år 903 och därför hålls marknaden just den 25:e varje månad. Vi var där!

   

Middagen var på en restaurang där man grillar på bordet. Man grillar sin lilla köttbit, lägger den i ett stort salladsblad och smetar på lite bönpasta, viker ihop till ett knyte som man doppar i en soyasås och sedan in i munnen. Gott!

Idag är det söndag. Det regnar. Ola och Robbe är på ett stort och känt whiskeydestilleri.
Maria och flickorna (ej Maja) är på Kyoto Handicraft Center.  Maja är i badkaret och jag bloggar.

Livet är en fest! I alla fall två gånger om året i familjen Junges trädgård. Så himla trevligt, skön stämning, lekande glada barn och ett glas Champage. Dessutom firades lilla Lisen som passande passade på att fylla 1 år vilket betydde tårta! Temperaturen var 26˚, kan man ha det bättre?

På vägen dit skjutsade vi hem Brittney som följde med Ester hem efter skolan i fredags och sov kvar två nätter. Hon är väl medveten om att hemma hos familjen Djäikobsen är det godisdag på lördagar (typisk svensk regel tydligen), och hon ville vara med från början till slut.  Det jag vill komma till är att på vägen till Brittney´s hus så passerade vi ett festivalekipage med smyckade vagnar och musik som förmodligen var på väg till något tempel i närheten. Det roliga, tyckte vi, var att själva prästen eller vad han kan kallas, han var klädd som de som utför de högtidliga ceremonierna över vad det nu kan vara. På nyårsdagen var det ju t ex över en fotboll inför årets första fotbollsmatch. Men det roliga i dag var att han åkte i en Porsche mellan de utsmyckade lastbilarna.

Snart är det nästa vecka, då kommer Maria, Robbe, Hanna och Ellen, Jippieeee!!!

När jag var liten tyckte jag att det var märkligt och lite irriterande att mamma aldrig kallade mig Lena.  Jag lystrade därmed på alla kombinationer av marialenapeter, mapelena, petmalena osv. Nu är det bara att erkänna att detta har visat sig vara nedärvt till 100 %. Det är sällan mina döttrar kallas vid deras rätta namn, problemet är att deras lystringsförmåga inte är lika utvecklad som min var i deras ålder. Varje dag sker förvirrade situationer då jag blir irriterad över att de inte svarar mig och helt enkelt ignorerar mig. "-Ja, vaddå, du sa ju inget till mig, du pratade ju med syrran", "- jamen, ni vet ju vad jag menar, ni kan väl förstå vem jag menar genom vem jag tittar på eller vem som passar bäst in i sammanhanget". Men inte då, varför göra det lätt för sin mor med nedärvda defekter?

Jag brukar även kombinera namn på t ex fåglar. Lite för att jag blandar ihop dem men mest beror det på att jag inte riktigt vet vad sorten heter och därför helgarderar. I morse såg Maja en flygande skorpa vid palatsområdet. Det är alltså resultatet av att ha en moder som förvirrar med en massa olika namn, det hon såg var en typ skata-korp, ja, det blir väl en skorpa då.

I Esters klass håller de på att lära sig om kroppen. Det är ju bra. Lagom till att vi skulle hugga in på första tuggan av middagen berättade Ester att de skulle få riktiga grishjärtan till skolan att obducera. Projektet i skolan just nu är människokroppen, grisars hjärtan är väl snarlika våra. Vi svarade i kör innan hon hann avsluta sin berättelse att, "snälla du, kan vi prata om det vid något annat tillfälle?!"

Ett par timmar senare fick vi ett meddelande från Esters lärare, Mr C:

Dear all,

We're getting some pig hearts!  Nobuko has phoned the butcher for us and arranged for us to get 10 pig hearts to dissect in class.  (One of them will be for Mr. C and will also include the LUNGS!)

The students will dissect the hearts this coming Monday, October 20th, starting at 1:20.  Parents, I would appreciate a few extra eyes in the classroom just to make sure the students are handling the scalpels properly.  Please email me if you are able to come and help us out. 

...njae

En sak jag längtar efter är de svenska skolornas skolmatsbespisningar.  Tänk vilken massa tid som kommer frigöras, framför allt i skallen. Jag går ständigt med en obesvarad fråga om vad tjejerna ska ha i sina matlådor i morgon.

Idag sker ett litet experiment. Ester har fått "cup noodles" med sig och en termos hett vatten. Eftersom hon likt sin mor blir folkilsken vid hunger har hon fått en välfylld tunnbrödmacka med sig också, ren överlevnadsinstinkt från min sida.

Maja är det inga problem med, hon gillar kallt ris och därför funkar Onigiri, vilket är en fylld ristrekant inbäddad i sjögräspapper, hon får det typ 2 ggr/v.  Maja tycker också om pasta, kallt eller varmt. Ester tycker att pasta i mattermos får en äcklig bismak, ja, ni hör, det är inte lätt.

Ett problem jag ser är att när jag hittar något som funkar, så kör jag det stenhårt tills även det får strykas från tänkbara luncher-listan.  Håll tumme och tå att jag kan köra stenhårt med cup-noodles till Ester ett tag framöver.

Något som jag blev påmind om härom kvällen var att Maja missar alla svenska barnvisor, mycket av det hon kunde då hon var tre och vi flyttade hit har hon glömt. Faktum är att mina (& Olas) barn lär sig mest och bäst på dagis/skola och nu och här blir det ju inte speciellt mycket av "mors lilla Olle".  

Vi har nu löst problemet genom att ladda in svenska barnvisor i Esters gamla mp3-spelare som Maja får lyssna på under cykelfärden till och från skolan. Bra att tekniken kan stödja oss i vår strävan att ge våra barn en fin uppväxt.

Förkyld! Inte kul. Näsan rinner och jag har faktiskt till och med lite feber, men bara lite.
Jag tycker dock inte det känns så naturligt att spänna ett munskydd mellan öronen. Men jag borde så göra eftersom jag tycker det är helt rätt, är man sjuk ska man ta hänsyn till sin omgivning och därför ha ett munskydd.

Ester var som ni vet förkyld i söndags och måndags, och nu är det min tur BARA FÖR ATT HON INTE VILLE HA MUNSKYDD!!!

Nu känns dagarna väldigt inrutade, eller är det bara vardag?;

7.30 ringer klockan, jag går upp och gör ordning lunchlådor till barnen och frukost.

7.15 frukost med påklädda barn

8.00 Ola och Ester åker bil till skolan, Ester börjar 8.30

8.30 Jag och Maja cyklar till skolan, Maja börjar 9.00

Sedan cyklar jag hem, slänger i en maskin tvätt, häller upp ett stort glas iskaffe och sätter på datorn. Pluggar, pluggar och pluggar. Denna termin (o nästa) är inte lika rolig som tidigare, psykologi och pedagogik är betydligt roligare än arbetsrätt och företagsekonomi. Men det blir förhoppningsvis nyttiga kunskaper.

Just nu försöker jag vara extra effektiv eftersom syrran med familj kommer hit om 2 veckor!!!!! Då vill jag inte vara tvungen att sitta med näsan i böckerna.

12.00 går till affären på hörnet och köper middagsmat och sushilunch.

15.00 cyklar till KIS, flickornas skola.

15.30 slutar deras skola, Maja leker 1 tim på skolgården medan Ester har klubb, fritidsaktivitet.

16.30 cyklar jag och Maja hem, Ester åker buss.

18.30 kommer Ola hem till ett färdigdukat middagsbord.

19.30 Maja görs i ordning för natten, bok läses

20.00 Majas lampa släcks, jag eller Ola sitter i läsfåtölj utanför hennes rum och läser egen bok.

20.45 Ester lägger sig och läser, Jag eller Ola sitter och läser i dörrhålan mellan hennes och vårt sovrum.

21.15 släcks Esters lampa.

21.30 ställer vi oftast frågan "ska vi se på nåt?" Vi ser oftast på någon TV-serie som Ola laddat ner. Det är skönt att följa en serie kväll efter kväll istället för 1 gång/veckan. Just nu ser vi på " Fringe".

Fredag! Barnen är tillbaka efter läger med en resp. två övernattningar. De är trötta och nöjda. Det roligaste enligt Maja var allting, enligt Ester var jättemycket bra. Det är väl typiska svar när man frågar och vill ha detaljrika och omfattande beskrivningar om vad ens barn har varit med om.  Jag ska pumpa dem på mer info men får lirka ur dem lite vart eftersom de orkar svara.


Ester hade med sig sin kamera, så jag kan kolla på fotona och få vissa ledtrådar.

I onsdags kväll var vi bara tre i familjen. När Ester inte är med passar vi andra på att äta Sushi. Vi åkte till vår favorit med running sushi, Maja åt sina älskade Ebi-mayo (räkor + majonnäs -rullar).

Torsdagskvällen var således endast i vuxet sällskap. Vår plan var att promenera ner till stan och poppa in på något mysigt ställa, bara Ola och jag. Men en mamma från skolan ringde och föreslog att vi skulle sällskapa dem, så så blev det, Izumi hakade också på. Jättetrevligt, vi var 5 i sällskapet, 2 svenskar, 1 japan, 1 kines och 1 tysk.


Om ni har vägarna förbi Kyoto så kan jag rekommendera Nishiki, gott och mysigt.

Har nyligen läst ut Linda Olssons roman "nu vill jag sjunga dig milda sånger". Boken påverkar, den fick mig att önska att jag kunde stanna upp, andas in och känna in med alla sinnen lite oftare. Jag har dock blivit bättre på det, speciellt efter att vi flyttat hit, till Kyoto. Det är som att det vilar ett lugn över staden, trots att det alltid är folk i rörelse.

Det som dock påverkade och berörde mig mest var bokens eftertext. Författaren har bott utomlands sedan 1986. Från början skulle hon och hennes familj bo utomlands i två år, nu har det gått tjugotvå och hennes hemland är ett annat land. Det som jag tog till mig mest var hur hon använde orden längtan och saknad.  Längtan är ett aktivt, framåtsyftande tillstånd. Det kräver uppmärksamhet. Saknad, däremot, är stillsam och konstant. Saknad kan vara över det man vet att man inte får igen. Så därför saknar jag inte Sverige, men jag längtar till nästa sommar.

Författaren i boken citerar en annan utlandssvensk med orden " Det är någonting fundamentalt rätt med den plats där man fötts. Människorna där beter sig så som man väntar sig och de delar ens egna outtalade antaganden". Det är så rätt. Det är svårare att förstå människor här, men det gör också allt lite mer intressant.

Om några timmar ska jag träffa Asa på en fransk restaurang ca en ½ timmes promenad från hemmet. Vi har mailat varandra fram och tillbaka om tid och plats. Tiden sattes utifrån hennes schema eftersom hon har sina uppdrag, idag ska hon undervisa i engelska, själv pluggar jag ju bara så jag är ju flexibel. Igår när jag cyklade till flickornas skola så slog det mig, men herregud, jag har ju barn (!!!) och är inte alls så flexibel som jag angivit. När jag kom hem igen mailade jag Asa om min glömska och vi justerade tiden så att inte barnen behöver vara själva när jag susar ut på krogen.

Nästa vecka ska barnen på läger med skolan, Ester över 2 nätter, Maja över 1 natt. Maja tycker det ska bli toppen. Ester tycker sådär, hon vill ha oss nära under kväll/natt och känner sig lite ängslig över mörker mm. Igår föreslog hennes braiga lärare som är medveten om Esters oro att hon kan få en Walkie-talkie bredvid sig, perfekt! Ester är nöjd!

Som ni vet cyklar jag med Maja bakom mig varje dag, till och från skolan. Maja funderar en hel del, hon tänker oftast högt. Hon tipsade mig om att jag borde träna på att cykla med en hand, jag sa att det känns tryggt med båda händerna på styret och att jag inte behövde cykla med bara en hand. Maja har ju alltid ett svar och denna gång var det; jamen, tänk om du möter nån som du vill göra high five med!?

Under flera år har jag haft en idé om att det vore kul att åka iväg och paddla med familjen någonstans. Jag har hört att det finns något bra kanotställe omkring Katrineholm, men längre än så kom vi aldrig. Men nu är det gjort! Tror det beror på att vi är här i Japan, utomlands, lite som semester. Jag tyckte semesterkänslan försvann lite efter att ett år hade passerat. Barnen går i skolan, Ola jobbar och jag pluggar på heltid, så någon semester kan man ju inte kalla det, men vardagen blir trots allt inte helt densamma som hemma. Tiden är begränsad här, vi måste passa på att hinna med allt möjligt innan vi flyttar hem igen. Det är den pressen jag behöver även hemma i Sverige, att göra det nu, för seden kanske det inte blir av.
 

Kanotäventyret bokades tidigare i veckan. Jag fick utskrifter från dess hemsida av Izumi som hjälpte oss med detta, hon hade översatt det viktigaste; tidpunkt då vi ska vara där och vägbeskrivning. Resten av informationen som stod förmodar jag att hon trodde var självklar för oss, t.ex. rätt kläder och ombyte.

Jag vet inte hur vi tänkte, eller om vi tänkte alls. Vi åkte bara dit med vägbeskrivning och handdukar inför Onsen som var inplanerat efter kanotfärden. När vi kom dit fick vi instruktioner. Den första var att vi skulle byta om till kanotkläderna. Här i Japan ser man till att vara rätt utrustad inför de äventyr man gör. Vi bytte inte om till kanotkläder, vi har inga. Men jag hade ju kunnat ta på något annat än knälånga jeans och linne + skjorta, Maja hade klänning. ALLA i gruppen som inte tillhörde vår familj hade kanotkläder, kläder som man lätt kan röra sig i, svettas i och som är badvänliga. Vi bada i alla fall, men kläderna var tunga och inte så bekväma att kränga på sig efter Onsen (hot springs), men, men, vi överlevde, men ett och annat ögonbryn höjdes nog av våra gruppkamrater. Tur att japaner alltid ler och är vänliga. Alla hade vattentäta påsar/väskor/boxar i vilka de erbjöd utrymme till våra icke vattensäkra prylar.

Kanotdagen var en av de bästa dagarna vi haft här i Japan. När vi satte oss i bilen regnade det, när vi satte oss i kanoterna var himlen blå. Temperaturen är som en bra julidag i Sverige, men varmare i vattnet. Vi fick detaljrika instruktioner genom kroppsspråket och gav oss ut i floden, Kazu River. Miljön var magnifik, en flod som ringlar sig mellan höga gröna berg.  Den första timmen paddlade vi bara omkring och lärde oss bli ett med kanoten. Jag och Ester hade en varsin, Ola och Maja satt i en tandemkanot. Ester paddlade in till en liten ministrand och valde att bada en stund, Ola och Maja var inte sena att hänga på. Att vi skulle bli genomblöta var redan nu ett faktum, så klädsim var alternativet.

   

    
    

Efter första timmen serverades lunch, bento och istea. Därefter instruktioner om kommande kanotfärd längs floden, breda och smala passager, mer eller mindre starka forsar. Innan vi for iväg på det stora äventyret jobbade Maja hårt för att övertyga oss om att hon skulle ha en egen kanot, hon lyckades inte även om hon var en naturbegåvning med paddeln.

Efter Onsenbadet åkte vi till en fabrik där kanotföretaget höll till, de tillverkade kanoter och visade oss sina maskiner. Vi fick också en varsin CD med bilder från dagen. Därav mängden bilder. För att riktigt kunna frossa i vår kanotdag finns även en liten filmsnutt;
familjen Jacobsson flyter