Lena i Kyoto

Skolan har börjat, för barnen alltså. Min börjar nästa vecka. Jag ska läsa Psykologi i arbetslivet 30 hp och HR-arbete i praktik och teori 15 hp, fantastiskt smidigt att kunna läsa på distans. Det man missar när man läser på distans är tyvärr det sociala med kurskamrater, men jag får hålla tillgodo med alla jag träffar dagligen på KIS, barnens skola. Maja går nu på pre-K (pre- kindergarden), innan sommaren gick hon på pre-school, nu kallar hon de som börjat på pre-school för bebisar, inte retfullt eller illa menat, men hon tycker de är sååå små.

I kväll åker Ola, Ester & Jens (Olas kollega) till Osaka IGEN för att se live då svenska guld håvas in. Jag och Maja får hålla till godo med att titta på VM i japansk TV istället, det blir tyvärr försent för Maja om vi också följer med.

I måndags då skolan började hölls det en välkomstlunch i skolans gymnastiksal. Vi fick ta med oss något ätbart att ställa på buffébordet, notera ägg&kaviar-snittarna framför Lie (uttalas Rie) med vit blus.

Ett tips är att klicka in och läsa olas ord, han har varit väldigt aktiv i sitt bloggande på sistonde.

På måndag börjar skolan för barnen, det ska bli skönt att få vardag igen även om vi har det bra i vår ledighet.

Onsdagen spenderades på ett finhotell, 6 tim på deras spa/fitness-center där vi använde de olika poolerna som fanns. Barnen var som russin efteråt. De efterföljande 4 tim uppehöll vi oss i restaurangen, det var ett gäng tjejer som spelade och underhöll oss, kul att se eftersom varenda rörelse var inövad och de hade breda leenden i ansiktena hela tiden, trevligt. Givetvis drar vi uppmärksamheten till oss då vi är de enda icke japanerna där, de försökte givetvis få Ester att sjunga i micken, pappa Ola räddade situation och erbjöd sig i stället. Sagt och gjort, resultatet var att Ester höll på att skämmas ihjäl över honom istället. Det var en klen tröst för henne att vår vän Asa som också var i vårt sällskap också skämdes över sin förälder, sin mor, som även hon tillhörde vårt sällskap. Denna kvinna (se bild), närmare 70 år, ser ut som 45 år och supercool, hon spontandansade (Ola likaså).

- guvapiiiinsam pappa är! 
- äh, det gör väl inget, vi kommer aldrig träffa de här människorna igen.
- TUR DET!!!!

Igår var det som sagt festival igen, många matstånd och en massa andra stånd innehållande blinkande plastsaker som alla barn bara VILL HA! En vanligt förekommande variant (vi har även sett det i varuhus), är stora plastbyttor med akvariefiskar där vanligtvis barn försöker samla in fiskar med hjälp av håv som de sedan får med sig i en plastpåse. Tillbehör som annars finns i akvarium finns inte i dessa. Man kan även fånga minikrabbor med hjälp av ett litet spö med en bit nudel på. Det gjorde Esters kompis Britteney som var med, det finns plastlådor / akvariumliknande boxar (små) som de sedan rekommenderas att flytta in i, sedan tillför man 2-3 cm vatten och ger den lite mat i form av vad som helst t ex ris och bröd. Minikrabban lever i denna plastlåda i närmare 3 år. Denna grymma djurvärld.

Idag tog vi ett tåg norrut till en annan mindre flod precis nedanför bergen. Barnen åkte forsränningen i detta källklara vatten. Miljön var magiskt fin. Vi hade sällskap av tyskan Sibylle med dottern Philine. På vägen hem stannade vi och åt middag på en restaurang i närheten. Grillar på borden, små tunna köttbitar läggs i ett salladsblad och sedan en klutt bönsås och sedan rakt in i munnen, mumselimums! Ola är fortfarande kvar på jobbet. Klockan är 20.40 och det är fredagkväll.


I morgon ska vi till en bondgård och på söndag ska vi heja på Carolina Clüft i Osaka.

Maja somnar snabbt på kvällarna. Det kanske beror på att hon aldrig står stilla, antingen ser man henne småhoppande eller dansande, hon är heller aldrig tyst, det kommer en jämn ström av berättelser, frågor och en och annan truddelutt.
Ester har svårare att somna, igår kväll tyckte hon det var för varmt. Vi har AC, tack och lov! Jag ändrade 1 grad - vilket gör väldigt mycket faktiskt - från 28° →27 °.  27 °!!!!!!! det är ju alldeles för varmt kan tyckas, men inte här, vid 27 ° börjar det kännas riktigt svalt. Ester somnade gott.

I dag regnar det, det regnar som i vilda western, man blir totalt genomblöt av att bara hämta posten.
Om det slutar att regna innan kvällen ska vi på festival Jizobon. Jizo är guden som skyddar barnen enligt Buddismen.

Jaha, då är vi tillbaka, en speciell känsla att komma tillbaka ......hem, det är faktiskt hem, det kändes tydligt och bra.
Ola hade införskaffat Môet, för visst är det värt att fira!

Hemifrån Sverige (skönt att ha flera "hem") mailade jag med några av de vi känner här i Kyoto och föreslog en picknick vid floden två dagar efter att vi landat, vore kul om tjejerna kan träffas igen innan skolan drar igång. Sagt och gjort så blev det. På morgonen var vi förstås trötta av våra jetleg, Ester som har svårt att äta frukost i normala fall såg det som en omöjlighet denna morgon. Vi ger oss iväg på den 10-15 min långa cykeltur till mötesplatsen, temperaturen var mellan 35-40, luftfuktigheten dryga 90%, det var som att cykla igenom en tjock vägg av segflytande värme. Väl framme störtade Ester av cykeln, in i skuggan och hulkade, hon kräktes aldrig men det var så nära det kan bli. MEN det glömdes bort då kompisarna droppade in och de hade helkul i floden, de badade med kläderna på och det var många i omgivningen som fotograferade detta sköna gäng. Själv funderade jag lite över det komiska i situationen, jag, föreslår från svala Sverige om att ha picknick under de varmaste timmarna, lyckades också pricka in den förmodligen hetaste dagen denna sommar. Men vi satt i skuggan, drack vatten i mängder och hade det trevligt. INGEN Japan skulle ha föreslagit detta, dagtid håller man sig på svalare ställen, hemma eller i något svalt varuhus.

På kvällen var det eldfestival Gozan no Okuribi, då fem enorma eldar tänds på bergen i form av olika japanska tecken, för att fira andarnas återvändande till de dödas rike. Vi åt middag hemma hos Jens och Ju, sedan gick vi upp på deras tak, därifrån kunde vi se 3 av eldarna.





I går åkte vi till Japans största insjö, Biwa lake. Esters kompis Chloe följde med. Vi har ju inte 100% koll på saker och ting, efter en stunds iaktagande märkte vi att ALLA var väldigt unga, drack öl och rökte, hade gjort sig extra snygga gällande hår osv, de flesta tjejerna hade högklackat .......... och där satt vi!
Ola tog en promenad längre bort på stranden och upptäckte då att vi bara behövde förflytta oss 100m för att få mer plats och smälta in lite mer, hm glöm det sista, vi smälter aldrig in.






De flesta hade med sig väldigt mycket grejer, tält, grillar, stora kärl med is mm. Bakom oss hade de en - för oss ny - teknik att servera kalla nudlar.