Lena i Kyoto

Nu har vi varit här i Japan i snart 4 månader. Funderade lite på vilka vardagliga saker här som är annorlunda från vardagen hemma i Sverige och som känns helt naturliga för mig nu.

• Duscha bredvid badkaret
• Buga då jag möter någon, även om jag cyklar
• Inte skaka hand
• Inte spola på toa, det gör den själv
• Använda cup istället för dl
• Aldrig ifrågasätta, det lönar sig inte
• Transportera sig på "fel" sida av vägen
• Köpa vin i samma affär som bananerna och äggen
• Kliva på bussen genom bakdörrarna
• Vänta på röd gubbe även då det är helt ofarligt läge
• Betala resturangnota vid en kassa
• Ta av skorna när jag går in i provhytten
• Alltid ha hela strumpor
• Ta emot kassakvitto med båda händerna
• Ta emot kassen med båda händerna då jag handlar annat än mat
• Ta de betalda matvarorna i korgen till ett packningsbord
• Gurkan är en fjärdedel så stor
• Ber jag personalen slå in varan till en gåva blir väntan lång, men gåvan blir en fröjd att ge

Maja slutade sova middag för mer än ett år sedan men nu har hon fått börjat med det igen. Här i Japan tänker man mer kollektivt, individens behov är ibland sekundärt. På dagis sover alla barnen.  Orsaken att de behöver sova på dagen är att de lägger sig mycket senare än vad svenska barn brukar göra, dels har jag hört det från olika håll samt att jag hör grannbarnen fram till 22-tiden. Orsaken i sin tur till den sena nattningen tros vara att pappan kommer hem så pass sent och att de vill träffas en liten stund, å det är ju trevligt.

Till sovstunden har alla små madrasser, plastad frotté (jag meddelade att hon ALDRIG kissar på sig, svaret var att det skyddar även mot svett, OK), underlakan över frottén, en filt på underlakanet och en filt att ha på sig samt kudde. Allt detta får vi med oss hem för tvätt varje helg. Jag har transporterat detta i en papperskasse, duger gott tycker jag, Maja är nöjd för att den är rosa. Eftersom papperskassen använts så flitigt började den spricka i kanterna. När jag fick den fyllda kassen i fredags så hade den vänliga personalen lagat det spruckna med bred och kraftig tejp. Jag gjorde tummen upp till en annan av mammorna i gruppen och sa lite skämtsamt; perfekt, jag hade planerat att investera i en ny kasse men nu behövs ju inte det, va bra!!! Hon såg lite besvärad ut och sa lite försiktigt att jag borde kanske ändå köpa en ny kasse. Humor och ironi fungerar inte alltid här, detta var bara ett exempel. Jag har nu på förmiddagen varit och handlat en ny kasse på en 100 Yen-shop med Maja gräddnos på.

Nu blir alla nöjda och glada hoppas jag.

När Tyskland och Japan kapitulerade 1945 stod de västallierade segrarmakterna inför två viktiga frågor: Hur skulle dessa länder bestraffas för sitt storhetsvansinne och sin brutala imperialistiska politik? Och hur skulle de kunna omvandlas till liberala demokratier enligt västerländskt mönster?
I Tysklands fall ansågs "skuldfrågan" besvarad: nazisterna med Hitler i spetsen var förbrytare, den nazistiska ideologin ond. Därmed stod också de västallierades strategi klar: de huvudansvariga skulle straffas, det tyska folket avnazifieras och allt nazistiskt tankegods elimineras.
I Japans fall fanns det emellertid inte någon ideologi som direkt kunde identifieras som ond. Därför valdes en annan strategi. Visserligen ställdes även japanska krigsförbrytare inför en internationell domstol och flera höga militärer och politiker avrättades, men varken kejsaren eller shintoreligionen, som varit den rådande ideologin, antastades. Den amerikanska ockupationsmakten utgick ifrån att Japan bäst skulle kunna acceptera
omvandlingen till en demokrati om kejsaren med sitt höga symbolvärde fick sitta kvar på tronen och shintoismen, den japanska ursprungsreligionen som präglat det japanska folket i tusentals år, inte ifrågasattes.
Har utvecklingen givit dem rätt? Eller har kejsardyrkan och shintoismen varit hinder för Japans utveckling till demokrati? Hur ser det japanska samhället ut i dag?
I boken Japan. Makt och tanke (Carlsson, 318 s) försöker den svenske diplomaten och författaren Lars Vargö ge svar på dessa frågor. Vargö, en framstående Japanexpert, knyter där samman den politiska maktens historia med Japans kulturella och idéhistoriska arv. Kronologiskt skildrar han Japans utveckling fram till i dag och analyserar landets problem mot den historiska bakgrunden. Han undersöker också hur japanerna har handskats med sin "skuldfråga" i jämförelse med Tyskland och vad det har inneburit för Japans relation till grannländerna.
Vargös bok är inspirerande läsning därför att den åskådliggör strukturer och tankemönster som underlättar tolkningen av det moderna Japan och bidrar till en djupare förståelse för ett fjärran land som fascinerar för att det är så främmande. Boken är illustrerad med foton och japanska teckningar. Man skulle ha önskat att den också varit försedd med kartor som visualiserat hur Japan systematiskt utvidgat sin maktsfär och hur den reducerats efter nederlaget 1945.

För att förstå Japan i dag måste man, skriver Vargö, inse hur djupt landet fortfarande är förankrat i sin mångtusenåriga kulturtradition. År 660 f Kr steg enligt sägnen den första japanska kejsaren ned från himlen. I shintoismen, en schamanistisk naturguds- och hjältekult med ett otal riter och ritualer, har kejsardyrkan alltid spelat en central roll.
Sedan politiska strider i Kina ledde till massiva folkvandringar österut under århundradena före Kristi födelse, har Japans historia präglats av närheten till det stora grannlandet. Under de första tusen åren var det kinesiska inflytandet starkt: skriftspråket övertogs, buddhismen och konfucianismen infördes. Det ledde till en kamp mellan religionerna. Med tiden etablerade de sig dock sida vid sida och övertog element från varandra, och än i dag utövar många japaner flera religioner samtidigt.
På 900-talet bröt Japan de officiella kontakterna med Kina i strävan att skapa en egen nationell identitet. Landet isolerade sig från omvärlden och utvecklade ett "dualistiskt" statsskick med kejsaren som en i helig avskildhet levande symbol för makten och en starkt militärt präglad feodal hierarki (shoguner, samurajer) som utövade den reella makten.
Detta feodala samhällssystem bestod till mitten av 1800-talet, då Japan under omvärldens tryck beslöt att öppna sina hamnar för utländska skepp. Japanerna blev nu medvetna om att isoleringen hade hindrat landets utveckling, och japanska delegationer skickades runt i världen för att studera olika statsskick. Målet var att omdana den japanska feodalstaten med 200 länsherrar till en parlamentariskt styrd stat efter västerländskt mönster. Det ledde
till ett inbördeskrig 1861, där företrädarna för det gamla Japan med samurajerna i spetsen led ett nesligt nederlag. Genom en radikal restauration 1868 fick kejsaren för första gången på 500 år åter reell politisk makt. Shintoismen proklamerades som statsreligion. Tokyo blev ny huvudstad.

Omstruktureringen av samhället ledde till ett uppsving av dittills oanade mått. På alla områden började ett intensivt reformarbete. Hären och flottan organiserades om och en stark upprustning inleddes. Tyska riket var Japans förebild, och fram till andra världskrigets slut skulle Japan genomgå en utveckling som uppvisar många paralleller med Tyskland.
Japans utrikespolitik blev allt aggressivare. Genom en seger över Kina 1895 och över Ryssland 1905 utvidgade Japan sitt inflytande över stora områden på den asiatiska kontinenten (bland annat Korea och Manchuriet). På tre decennier hade Japan förvandlats från ett efterblivet feodalrike till en internationellt erkänd stormakt. Framgångarna väckte hybris. Japanerna proklamerade att deras nation var överlägsen alla andra. Högerextremismen växte sig stark, chauvinismen florerade, paramilitära grupper härjade med brutalt våld, flera politiker mördades.
På 30-talet bedrev Japan en imperialistisk politik med hegemonin i Östasien och på Stilla havet som mål, provocerade 1937 ett krig med Kina och proklamerade "en ny ordning i Östasien". 1940 anslöt sig Japan till axelmakterna och undertecknade en tremaktspakt med Tyskland och Italien. Japans offensiva expansionspolitik förstärkte spänningarna i förhållandet till USA. När japanerna ockuperade Indokina på sommaren 1941 ställde USA in all leverans av olja och krävde att Japan skulle dra tillbaka sina trupper även från Kina. Då det kravet ansågs oacceptabelt beslöt de japanska befälhavarna att förekomma fienden med ett blixtangrepp i Pearl Harbor.

1945 stod Japan liksom Tyskland på spillrorna av sina stormaktsdrömmar. Vilken roll spelade frågan om den nationella skulden i Japan? Visserligen hade Japan inte gjort sig skyldigt till ett rasistiskt folkmord som Nazityskland men japanerna hade härjat med extrem brutalitet i de ockuperade länderna och begått blodiga massakrer. Har japanerna bemödat sig om att göra upp med sitt belastade förflutna som tyskarna gjort? Nej, säger Vargö, "skuldfrågan" har i Japan aldrig varit föremål för en omfattande debatt. Visserligen innebar nederlaget en enorm prestigeförlust men det ledde inte till en självkritisk analys av orsakerna till vad som skett. Japanerna såg ingen anledning att ifrågasätta japanska tanketraditioner utan bemödade sig om att förbinda dem med västerländska värderingar. Det var, skriver Vargö, som om man i Tyskland efter nederlaget skulle ha sökt kombinera de nazistiska idéerna med modernt demokratitänkande. Och beslutet att låta kejsaren sitta kvar på tronen fastän den japanska militären hade agerat i hans namn kan, framhåller han, ur rent protokollär synpunkt likställas med ett beslut att låta Hitler, om han varit vid liv, sitta kvar som symbolisk statschef i syfte att hålla ihop den tyska nationen.
Vargös jämförelser kräver gensvar. Kan man över huvud taget jämställa den japanske kejsaren, som har en uråldrig kulturtradition bakom sig, med en folkvald fanatiker som Hitler? Dessutom var kejsar Hirohitos inflytande över det japanska befälets handlande begränsat, medan Hitler själv fattade alla beslut.

Men Vargös tankegångar manar till ett djärvt tankeexperiment: om Hitler hade haft mod att överleva sitt nederlag och verkligen givits möjlighet att visa vad han gick för i en demokrati, hade han snabbt avmystifierats och så förlorat sin fascination som mytisk figur. Då hade det blivit uppenbart att han inte var en demon utan en storhetsvansinnig rasist som endast kunnat få en sådan makt därför att han skickligt utnyttjade redan existerande tankegods för sina personliga syften. Och i så fall hade vi, kan man förmoda, varit färdiga med Hitler för länge sedan. Och då hade han inte, som nu blev fallet, kunnat spöka vidare i vårt västerländska medvetande under hela
efterkrigstiden fram till i dag.
I alla fall, konstaterar Vargö, har den japanske kejsaren, som efter krigsslutet tvingades avsäga sig sin heliga status, blivit en "folkets kejsare". Men beslutet att låta honom sitta kvar har också haft till följd att japanerna i gemen inte har kunnat distansera sig från den aggressiva expansionspolitik som deras land bedrivit under kejsarens överhöghet. För om det hade vart något förkastligt, varför hade då kejsaren inte avrättats eller åtminstone avsatts?
Det faktum att de viktigaste ingredienserna i förkrigsideologin fick bestå - förutom kejsaren och shintoreligionen även nationalsången och örlogsflaggan - har stärkt japanerna i övertygelsen att det inte finns någon grund för dem att ifrågasätta sin egen nationella roll i vad som skett. Och då de utsattes för de ohyggliga fasor som ett atombombsanfall innebär, anser de sig ha full rätt att betrakta sig som krigets offer. 1994 avvisade justitieministern allt tal om en japansk krigsskuld som ett försök från andra länder att skjuta sitt ansvar ifrån sig.
Men hänger inte detta, frågar man sig när man läser Vargös bok, också i hög grad samman med den japanska religionen? Är inte "skuld" ett kristligt begrepp som är främmande för shintoismen? I det starkt ritualiserade japanska samhället är "att göra det rätta" inte i första hand en etisk förpliktelse utan en formfråga. Det gäller att respektera alla formföreskrifter till varje pris för att inte "förlora ansiktet", och den som inte uppfyller det kravet känner skam men inte skuld.
Många japaner är dock, konstaterar Vargö, missnöjda med hur starkt dessa traditionella mönster fortfarande präglar livet i Japan. Det gäller i hög grad inom politiken, där det aktiva och synliga resonerandet följer klara regler medan de verkliga åsikterna hålls tillbaka tills de blivit "rumsrena". Det leder till oklara och synbart ologiska ställningstaganden. Denna brist på uppriktighet finns överallt i världen, noterar Vargö, men ingenstans har den satts så i system som i Japan.

Ända sedan krigsslutet har japanerna sysslat med frågan om sin nationella identitet, och i dag förs en intensiv politisk debatt om hur Japans framtid ska gestaltas.
Å ena sidan finns det en stark strävan att frigöra sig från USA. Den japanska konstitutionen, påpekas det, skrevs av USA 1947 och har inte förändrats sedan dess. Krav ställs på att Japan äntligen ska befria sig från det påtvingade amerikanska militärskyddet och bli ett "normalt" land med egna försvarsstyrkor. Vi måste, framhålls det, vårda våra gamla traditioner och distansera oss från den dekadenta utvecklingen i Västerlandet.
Å andra sidan propageras de amerikanska värderingarna som det bästa botemedlet mot stagnationen i det överreglerade japanska samhället. Och militäralliansen med USA framhålls som viktig för relationen till grannländerna, där rädslan för att Japan ska återgå till sin aggressiva expansionspolitik fortfarande är stark. Samhällskritiker kräver att deras land ska följa Tysklands exempel och äntligen officiellt be sina forna fiender om ursäkt för de ohyggliga lidanden de utsatts för. Det torde dock förbli en from önskan. Vargö tyder visserligen det stora intresse som dagens debatt väcker som ett tecken på att japanerna kanske nu är beredda att tänka om, men tvivel är berättigade. De nationalistiska tongångar som hörts ända sedan 60-talet, då "det japanska undret" snabbt gjorde Japan till en ledande industrination, har förstärkts ytterligare under den nye premiärministern Shinzo Abe, som styr landet sedan den 20 september 2006. Han kommer från en av Japans ledande politiska dynastier, och han står för kontinuitet och konservatism. Han ser Japan omgivet av fientliga stater, och hans mål är att befria sitt land från den påtvingade pacifismen och göra det till en suverän stat med en egen stark militärmakt. Och då flera lagförslag som visar i den riktningen redan gått igenom i parlamentet är en avspänning i Japans relation till grannländerna knappast att vänta.

Om drygt en månad ska det bjudas Bazaar på skolan. Jag har fått äran att göra reklambladet som ska tryckas och skickas ut så att vi får många besökare. Reklambladet är nästan klart, jag har haft ett sjå att lista ut hur man skriver med Japanska tecken (texten ska vara på eng och japanska), men nu vet jag. Det betyder inte att jag kan det, för det finns väldigt många olika tecken och i mina ögon ser en del väldigt lika ut, lätt att förväxla. Jag har lyckats att skriva rubriken - Bazaar - med tecken, det tog mig ca 1½ timme att hitta rätt (förhoppningsvis rätt). Min plan är att få med mig en kunnig  japanska hem hit så att det blir lite effektivare att slutföra mitt uppdrag.

Under Bazaaren ska vi sälja smaker från olika delar av världen. Från ståndet med den svenska flaggan på ska det säljas kalla pannkakor med socker i, vi är de enda svenskarna på skolan så då förstår ni vad jag ska göra lördagen den 27 maj, dagen före Bazaaren. Tur att jag fyllt 41 så att jag har ett förkläde.

Stor GRATTISKRAM till Ellen som fyller 9 år idag!!!!!!

Vi bor ganska nära bergen på östra sidan av Kyoto city, idag åkte vi tvärs över till den västra sidan. Det gick en direktbuss 5 min promenad från oss så det var en smidig tripp. Området heter Arashiyama och är ett jättefint område, mycket turister.



Vi åkte dit främst för att klättra upp i bergen och hälsa på aporna. Det finns en ap-park med vilda apor, otrolig utsikt över Kyoto samt en lekplats, vad mer kan man begära. Om man ville mata aporna fick man själv gå in i ett hus (bur) och mata dem genom galler. Förmodligen för att det skulle vara mer fridfullt och behagligt att vistas ute bland aporna (där det var förbjudet att mata dem eller ha mat synligt).

     
    

Igår, lördag, var planen att åka till Osaka men eftersom solen strålade valde vi bort bilen och promenerade istället ner till floden, vårt vanliga helgnöje.

Påsk, vi har ätit ägg på frukostmackan tre dagar i rad. Ett plus är att äggen fått ränder av Kalles kaviar. Olas kollega Jens föräldrar har varit här med leverans. Måste dock erkänna att längtan efter smaker hemifrån inte är så starka, ännu. Det jag längtar mest efter är det runda mörka, lite sega brödet som vi brukade äta, bröd att tugga.

Påsken märks inte här, förmodligen för att den inte ingår i buddismen eller shintuismen, inga färgsprakande påskägg i papp att fylla med godis finns i sikte. Våra traditionsbundna flickor fick istället påskpresenter av påskharen.

Lördagen spenderade vi tillsammans med några familjer från Majas dagis på Kyotos botaniska trädgård, regnet låtsades vi inte om, vi placerade oss under ett stort träd och hade det gott.



På söndagsförmiddagen promenerade vi runt och njöt av körsbärsblomningen, det är som att gå runt i en vacker saga.  Härligt att få sitta i ett blommande körsbärsträd i Kyoto.


Lunchen + några timmar till tillbringade vi på en filt vid floden tillsammans med Ju och Jens. Ester och Maja fick tillfälle att provflyga sina drakar.





När mörkret var på intågande begav vi oss till Kiyomizu-templet. Detta tempel från 1600-talet är det mest populära i Kyoto. Det är placerat på pålar högt upp på en kulle.  Utsikten är helt magisk med belysningen på körsbärsträden i förgrunden och hela Kyoto med dess prakt bakom dessa. Eftersom det är säsong med körsbärsblomningen så kokar hela Kyoto av folkfest, det är festivaler överallt.


     
Sista bilden fastnade jag på (inte ofta det händer :-), bredvid hänger en brinnande vedboll, det var väldigt häftigt samt att det luktade gott.

I dag är det annandag påsk, barnen är på skola och dagis, Ola jobbar, solen strålar och temperaturen ligger runt 18 grader.

Vett och etikett
Först trodde jag att japaner som bär munskydd var rädda för att åtdra sig sjukdomar. Det hela kunde inte vara mer fel. Japaner är ett väldigt solidariskt folk och bär masken när de är sjuka för att inte smitta andra.
Allt som kommer ut från kroppen anses vara mycket fult, ................kanske en av orsakerna till Japans låga barnafödande.
 

I helgen är det val här i Japan. Jag har frågat några stycken om de tänker rösta, intresset verkar vara svagt. Det åker omkring en massa bilar besmyckad av bilder på partiledare och enorma högtalare på taket. Från högtalarna uppfattar jag var 4:e ord vara sumasen, och var annat arigatou, dvs ursäkta och förlåt, ödmjukhet är icke att förakta. I de större gatukorsningarna finns vinkande politiker med vita handskar. De som fastnade på mitt foto var nog inte från det liberaldemokratiska partiet för de var de enda jag sett utan ett brett leende. Japan har hållit en konservativ profil under de senaste decennierna, Liberaldemokratiska partiet har, med undantag av valet 1993, haft regeringsmakten sedan 1955.

Det politiska livet i Japan är extremt mansdominerat i första kammaren finns 446 män men endast 34 kvinnor. Kvinnlig rösträtt infördes först 1947.


Två bilder med Maja, ett med det stora blommande körsbärsträdet på skolgården för att det är enormt vackert,  ett på ett annat ställe i skolan för att det är så sött.
  

I går åt jag lunch med min vän Asa och en annan tjej som heter Mamiko. Mamaiko och Asa går till samma nagelfixare, nagelfixaren uppmärksammade deras gemensamma nämnare -Sverige- och sammanförde dem. Asa är som ni redan vet sammanboende med Olas svenske kollega. Mamiko har förälskat sig i Sverige efter att ha bott där i 10 månader 2004. Hennes man är universitetslärare och under utbildningens sista år fanns möjlighet att vara på ett universitet/högskola i ett annat land, han var då på KTH i Stockholm. Mamikos stora mål är att flytta till Sverige, hon pratar bra svenska och tar svenskalektioner här (i grannstaden). Hon försöker hitta ett jobb i Sverige och är inriktad på Ericsson eller rättare sagt Sony-Ericsson, hoppas hon lyckas!!!

Carina, min kära granne därhemma med den fantastiska trädgården, har önskemål att få se och beundra vår uteplats, så varsegod o njut ;-)

Japanska skolor har rykte att de ska ha en jämförelsevis hård diciplin. Sant är att en japansk skolungdom går till skolan hela 243 dagar om året, till skillnad från en svensk som går 180. Det är också sant att många tvingas gå i så kallad juku, extraskola (barn i skoluniform är en vanlig syn på lördagar), och att japanska elever trots oftast större klasser klarar sig bra i internationella kunskapsjämförelser.
Men, på universitetsnivå sänks tempot betydligt. Efter att ha studerat hårt i 12 år eller kanske ännu längre för att komma in på ett prestigefyllt universitet, och med tanke på att man om fyra år kommer slussas ut i den brutala japanska arbetsmarknaden, tycker många japanska studenter att universitstiden framför allt är en tid då man ska roa sig med sådana aktiviter som man varken tidigare eller senare har tid för.

Eftersom det (som jag skrivit tidigare) inte spelar så stor roll VAD man läser utan VAR (vilket universitet), är det förståligt att de slappnar av, jag har också hört att betygen inte har någon betydelse.

Jag förundras över detta samhälle; bra ekonomi med köpstarka invånare, senaste teknologin, två år före väst i modet, leenden i mängder MEN urusla arbetsförhållanden pga tradition och råstark hierarki. Om en kollega med högre befattning påstår att den gröna koppen är gul, så är den gul. Det ingår att man jobbar kvar efter ordinarie arbetstid utan att kommentera det, påpekar man att man jobbat över och gärna vill ha betalt för det så framstår det som att man bara jobbar för att tjäna pengar, ......det är tydligen inte alls därför japaner arbetar, japanen är lojal och älskar företaget han jobbar för.

Om jag föds som japan i mitt nästa liv ska jag plugga på universitetet hela det livet ut.

De mest kända geishaområdena finns i Kyoto. Det största och mest kända är Gion, där många kända geishor bott. Det är ett helmysigt gammalt område med affärer och framför allt restauranger.  Eftersom våra barn inte älskar att bara gå omkring så gjorde vi det lätt för oss genom att använda vagn och enhjuling. Vi njöt också av den begynnande körsbärsblomningen. Just nu under blomningen är det hysteriskt mycket turister här, jag läste att Kyoto har 40 milj turister/år.
    
I området ligger Yasaka Shrine (Shrine → Shintoism,  Tempel → Buddism), vi gick in i där och det visade sig att det var festival pga körsbärsblomningen.  Vi såg också ett vackert brudpar som precis ingått äktenskapets sköna band.


Om man önskar sig något, t ex att bli gift, kan man skriva det på en lapp och knyta fast inne i Shrineområdet. 




Vi önskade oss avkoppling och tog oss det, utan bön.



Senare åt vi middag på en grillrestaurang tillsammans med Asa och Andreas, det grillades på inbyggda grillar på bordet.