Lena i Kyoto

Japanska skolor har rykte att de ska ha en jämförelsevis hård diciplin. Sant är att en japansk skolungdom går till skolan hela 243 dagar om året, till skillnad från en svensk som går 180. Det är också sant att många tvingas gå i så kallad juku, extraskola (barn i skoluniform är en vanlig syn på lördagar), och att japanska elever trots oftast större klasser klarar sig bra i internationella kunskapsjämförelser.
Men, på universitetsnivå sänks tempot betydligt. Efter att ha studerat hårt i 12 år eller kanske ännu längre för att komma in på ett prestigefyllt universitet, och med tanke på att man om fyra år kommer slussas ut i den brutala japanska arbetsmarknaden, tycker många japanska studenter att universitstiden framför allt är en tid då man ska roa sig med sådana aktiviter som man varken tidigare eller senare har tid för.

Eftersom det (som jag skrivit tidigare) inte spelar så stor roll VAD man läser utan VAR (vilket universitet), är det förståligt att de slappnar av, jag har också hört att betygen inte har någon betydelse.

Jag förundras över detta samhälle; bra ekonomi med köpstarka invånare, senaste teknologin, två år före väst i modet, leenden i mängder MEN urusla arbetsförhållanden pga tradition och råstark hierarki. Om en kollega med högre befattning påstår att den gröna koppen är gul, så är den gul. Det ingår att man jobbar kvar efter ordinarie arbetstid utan att kommentera det, påpekar man att man jobbat över och gärna vill ha betalt för det så framstår det som att man bara jobbar för att tjäna pengar, ......det är tydligen inte alls därför japaner arbetar, japanen är lojal och älskar företaget han jobbar för.

Om jag föds som japan i mitt nästa liv ska jag plugga på universitetet hela det livet ut.