Kyoto National Museum
Låter det kul, nja, men intressant eftersom Japans historia är så enorm och mäktig. Tillsammans med Machi (mamma till en flicka på Majas dagis) besökte jag Kyoto National Museum, det fanns samlingar av skulpturer, arkeologi, keramik, måleri, kalligrafi, textil, lackarbeten och metallarbeten. Det fanns väldigt mycket föremål från Kina. Det är inte en slump att 2 av papporna på skolan är proffessorer i Kinas historia/språk och bor här i Kyoto, Japan. Anledningen är att här finns många bevarade historiska dokument och föremål från Kina, eftersom Kina rensade sig själv genom revolutionen så finns det inte så mycket kvar där. Dessa 2 pappor har inte träffats ännu, jag har därför den enes telefonnummer i plånboken som jag ska ge till den andra för de borde ha en hel del att prata om, så jag utför alltså en form av vänskapsförmedling.
Machi är konstnärinnan jag tidigare skrivit om, nu har jag beställt en tavla av henne. Jag har pekat ut vad jag gillar extra mycket i en bok hon gjort bilderna i. Hon ska ha en utställning i november så hon planerar att vara färdig med tavlan till dess och även ställa ut den (fast med en röd prick bredvid hoppas jag:-))
För 3 veckor sedan började det en ny pojke på Majas dagis, han är 4½ år och har flyttat hit från Korea. Han kan ingen engelska men lär sig snabbt som alla barn. Hans mamma hade ett möte med dagisfröknarna vilket man alltid har efter en stund då ett nytt barn börjat. Jag var kvar på skolgården eftersom Ester hade fotboll så jag pratade med mamman efter mötet. Hon var ledsen över att hennes pojke var så "bad". Jisses tänker jag då, inte är det något fel på honom, lite vild kanske men herre gud, en kille på 4 bör väl ha energi och lite bus i sig. Hon berättade att han ofta fick sitta på "the thinking chair" när han gjort något bus. Jag reagerar förstås då denna debatt fördes hemma i Sverige precis nyligen, sköter man sig inte så hamnar man på skämsstolen, vad gillar man sån´t?! Han hade också förpassats till skolans kontor då han hade stört de andra vid sovstunden och maten. Eftersom jag inte kan låta bli att säga vad jag tycker så sa jag till den ledsna mamman att hon istället borde vara glad över att sonen visar sina känslor, att han kan bli utåtagerande är väl inte konstigt då han precis flyttat till ett nytt land och är säkert frustrerad då han inte kan förstå eller göra sig förstådd. Jag sa också att jag inte skulle acceptera att de straffar barnet eftersom ....... orkar inte ens skriva det eftersom ni som läser förmodligen vet det, vi är ju Svenskar :-)
I morse då vi lämnade barnen träffade jag henne och frågade hur hon kände det idag. Hon sa att hon var jättetacksam över det jag sagt, det hade gjort att hon behandlat honom bättre då de pratade om detta hemma, hon tyckte att jag hade en hel del poänger MEN, hon hade funderat och kommit fram till att han troligtvis behöver bestraffningar eftersom han är så pass busig. På det svarade jag inget speciellt eftersom det bara är att inse att vi ser på barn, uppfostran, disciplin, straff, individen och kollektivet på helt olika sätt, det är bara att inse att vi är väldigt olika i olika delar av världen.
Jag är trots detta nöjd med Majas dagis. De är tydliga med vad som ska göras och de gör väldigt mycket. Tydlighet är viktigt för Maja som gillar att ha kontroll. Skulle jag haft en busig pojke hade jag nog inte varit lika nöjd ..... med dagiset alltså.
Machi är konstnärinnan jag tidigare skrivit om, nu har jag beställt en tavla av henne. Jag har pekat ut vad jag gillar extra mycket i en bok hon gjort bilderna i. Hon ska ha en utställning i november så hon planerar att vara färdig med tavlan till dess och även ställa ut den (fast med en röd prick bredvid hoppas jag:-))
För 3 veckor sedan började det en ny pojke på Majas dagis, han är 4½ år och har flyttat hit från Korea. Han kan ingen engelska men lär sig snabbt som alla barn. Hans mamma hade ett möte med dagisfröknarna vilket man alltid har efter en stund då ett nytt barn börjat. Jag var kvar på skolgården eftersom Ester hade fotboll så jag pratade med mamman efter mötet. Hon var ledsen över att hennes pojke var så "bad". Jisses tänker jag då, inte är det något fel på honom, lite vild kanske men herre gud, en kille på 4 bör väl ha energi och lite bus i sig. Hon berättade att han ofta fick sitta på "the thinking chair" när han gjort något bus. Jag reagerar förstås då denna debatt fördes hemma i Sverige precis nyligen, sköter man sig inte så hamnar man på skämsstolen, vad gillar man sån´t?! Han hade också förpassats till skolans kontor då han hade stört de andra vid sovstunden och maten. Eftersom jag inte kan låta bli att säga vad jag tycker så sa jag till den ledsna mamman att hon istället borde vara glad över att sonen visar sina känslor, att han kan bli utåtagerande är väl inte konstigt då han precis flyttat till ett nytt land och är säkert frustrerad då han inte kan förstå eller göra sig förstådd. Jag sa också att jag inte skulle acceptera att de straffar barnet eftersom ....... orkar inte ens skriva det eftersom ni som läser förmodligen vet det, vi är ju Svenskar :-)
I morse då vi lämnade barnen träffade jag henne och frågade hur hon kände det idag. Hon sa att hon var jättetacksam över det jag sagt, det hade gjort att hon behandlat honom bättre då de pratade om detta hemma, hon tyckte att jag hade en hel del poänger MEN, hon hade funderat och kommit fram till att han troligtvis behöver bestraffningar eftersom han är så pass busig. På det svarade jag inget speciellt eftersom det bara är att inse att vi ser på barn, uppfostran, disciplin, straff, individen och kollektivet på helt olika sätt, det är bara att inse att vi är väldigt olika i olika delar av världen.
Jag är trots detta nöjd med Majas dagis. De är tydliga med vad som ska göras och de gör väldigt mycket. Tydlighet är viktigt för Maja som gillar att ha kontroll. Skulle jag haft en busig pojke hade jag nog inte varit lika nöjd ..... med dagiset alltså.
Kommentarer
Trackback
