Nagahama
Lördag och söndag har vi tillbringat i Nagahama. Det är en liten ort som ligger längs med Biwa Lake (Japans största insjö som ligger nära Kyoto). Vi var tre familjer som åkte dit, männen färdades på cykel medans kvinnor och barn tog tåget. Idén kom från Kai, som flyttar hem till Tyskland i övermorgon, han ville cykla runt Biwa Lake innan han lämnar Japan.
Gruppbild:
I vänstra hörnet sitter Sibylla brevid sin man Kai och dottern Philine, bäbisen i Allisons knä tillhör samma familj. De övriga tre som inte är vi är familjen Duff, pappa Duff är från Kanada men är fast bosatt i Japan sedan 17 år, arbetar som lärare på KIS (barnens skola) och gift med Chinagi. Chinagi är den som fixade och organiserade allt.
Vi bodde på ett litet Ryokan, eller rättare sagt ett MinShuKu, som är en variant av Ryokan. Skillnaden är att man äter gemensamt istället för på rummen vilket man alltid gör i en Ryokan. Det var maximalt mysigt och väldigt japansk. Det drevs av en familj, mannen i familjen fiskade utanför huset. Middagen bestod av Sukiyaki och frukosten av ris och fisk. Efter middagen badade vi "O fu ro" vilket betyder gemensamt bad. Det är likt Onsen, som att möta kokdöden, men ack så skönt.
.............................................
Eftersom tåget åker fortare än cykeln hann vi ta en båttur ut till en ö utanför Nagahama. Där fanns en gammal tempelbyggnad från 700-talet (!!!). Det var fint och väldigt rogivande på ön. Träden blommar på kal kvist.
Det enda molnet på himlen denna helg var att Ester inte mådde toppen. Hon hade lite feber och ont i kroppen. Jag tror att febern beror på just det onda i kroppen som är maximal träningsvärk. I torsdags var vi nämnligen med några andra från skolan på ett hotells spaavdelning. När barnen hade badat sig nöjda provade de de olika maskinerna i gymmet. Stretch visste de inte att man bör göra efter hård träning. Ester är helt handikappad, jag undrar hur hon ska komma upp till sin säng i kväll?
Innan badet var det dansuppvisning av jazzdansgruppen från skolan som Ester är med i. Uppvisningen var ett pausnummer för en tillställning på ett konferenscenter här i Kyoto. Ester presenterade gruppen och skolan på japanska. Hon såg liten ut på den stora scenen, märkligt att höra henne prata ett språk som jag själv inte förstår......
Glad Påsk
I dag har det varit Student Led Conferens i skolan. Det är alltså barnen som ska visa oss föräldrar vad de har i sin portfolio etc. Det är helt fantastiskt att se när både Ester och Maja visar vad de gjort, vad de gör och vad de har för tankar om det. Det blir framför allt tydligt för dem själva att de lär sig saker i skolan och jag är helt övertygad om att detta ökar deras motivation. Vi föräldrar var som stolta tuppar.
Efter detta var det Pick-nick vid floden, äntligen är värmen här!!!!! Det var en drös familjer från skolan som sammanslöt så barnen var supernöjda tillsammans med alla kompisar. Även den svenska familjen Gisselgård kom, dottern Livia börjar på skolan efter vårlovet och terminbytet. Sista skoldagen för termin 2 är i morgon, sedan är det vårlov. Påsken märks inte av här alls, kan bero på att kristendomen inte är så utbredd här. Som tur är finns goa mormor och goa farmor som har skickat påskpaket till barnen, lyckan är total!
Maja och Livia
Vi träffade Seiruy idag
Familjen Gisselgård var vårt trevliga sällskap. Tyvärr var inte Ola med, han var tvungen att jobba, hm stackarn.
Efter denna kraftfulla parad var det dags för lunch.
I går fick vi en revanschmatch i volleyboll i skolan, föräldrar mot elever. Denna gång var det seger för oss, YES!!!
Gisselgård kom på middag och vi "la ribban", vilket kan behövas så här i början på vår bekantskap.............. vi la den lågt. Jag missade att trycka på knappen på riskokaren, så maten serverades utan ris. Jens & Isabell valde istället (de hade inget val om de nu nödvändigtvis skulle ha ris) en skål ris till kaffet, det kändes ju bra, tack för det! Olas telefon ringde oavbrutet (jobbet förstås) och han medverkade även i en telefonkonferens mitt under middagen.
Värmen har i allafall kommit till Kyoto, himla skönt, runt 15 grader.
Ont
Jag har lite ont i kroppen efter att ha spelat volleyboll i fredags. Det var en match mellan elever och föräldrar i flickornas skola. Trots allvar och föga hänsyn till att motståndarna var barn förlorade vi, inte så stort visserligen men ÄNDÅÅÅ, det känns inte bra, eventuellt blir det revansch nästa fredag.
Ola har också ont i kroppen. Han gjorde sitt andra tappra försök att nå målsnöret i Kyoto half marathon. Efter 1 mil började ena knät smärta, efter 1½ mil tog han bussen till målet (som också är starten och där hans väska fanns). Om man inte passerar vissa ställen inom en viss tid får man skjuts tillbaka. Hans uppladdning inför helgen kanske inte var den bästa, om jag förstått det rätt var det inte många timmars sömn under Tokyovistelsen. 
I lördags umgicks vi med familjen Gisselgård. De landade i Japan i onsdags och ska bo här i Kyoto i 11 månader, så nu finns det alltså två svenska familjer här. Det känns fantastiskt bra! Ola hämtade dom med bilen på förmiddagen och vi började med en fika hemma hos oss. Sedan delade vi upp oss för att kunna ha en chans att hinna med Isabells inköpslista. Ola, Jens och flickorna (Ester, Maja och Livia (snart 4)) åkte till elektronikaffären för inhandling av riskokare, ett måste här i rislandet. Jag, Isabell och Lisen (4 mån) promenerade till den närmsta 100 yen-shopen. Där kostar allt 100 yen och de har allt från hammare och spik till porslin och glas. Isabell tog "bara" med sig en 10 000 yens-sedel efter att jag övertygat om att jisses det räcker. Pengen räckte inte och jag fick lösa ut henne i kassan, hon måste slagit rekord i den butiken.
Efter det sammanstrålade vi med de andra i ett köpcentrum i närheten för att äta och handla ytterligare grejer. De kom hit med två resväskor så det fanns som sagt en del på listan.
I dag har det varit varmt och fantastiskt skönt. Himla tur eftersom jag, Ester och Maja cyklat runt till olika platser för att heja på Ola. Efter att vi återförenats med Ola i hemmet och han hämtat andan tog vi oss till floden (där den delar sig) och fikade i gräset tillsammans med Jens (Olas kollega) och hans flickvän Jo. De flyttar till Tokyo väldigt snart.
En bra helg har passerat!
Det knoppas
Ett säkert vårtecken i Japan är när plommonträden blommar och de blommar NU!!! I Tokyo blommar de i slutet av mars, men här blommar de nu.Ola är i Tokyo. Ester har därför ritat av honom och tejpat fast kopian på hans stol så att vi fortfarande är fyra vid middagsbordet, saknaden blir inte övermäktig. När man är ensam förälder hemma är man extra nöjd när de tar hand om varandra, Maja har gått omkring hela kvällen i en alldeles för lång kjol som Ester ska ha på sig på en dansuppvisning om ett par veckor, Maja var helnöjd. Hon var också nöjd att Ester erbjöd sig att läsa god natt-sagan, men nöjdast var nog jag!
Girls day
I går var det flickornas dag här i Japan, girls day, hina-matsuri (Japanese doll festival). Förra året firade vi denna dag, 3 mars, vid ett tempel där vi fick se en högtidlig ceremoni där man som avslutning lade ner små korgar med dockor i en liten bäck som rann vid Templet. Vi lade inte våra korgar i vattnet eftersom de först ska hänga på väggen i ett år. Nu är det den 4 mars ett år senare och de hänger fortfarande kvar på väggen. I år var den 3 mars en måndag, förra året var det på en söndag. Till skillnad från pojkarnas dag som firas den 5 maj, är flickornas dag inte en helgdag (!!!).
När ett litet flickebarn kommer till världen och just då till Japan, köper vanligtvis mor- eller farföräldrarna en hina-docka till bebisen. Den ska plockas fram i hemmet i slutet av februari varje år och dekoreras fint med bl.a. fin kimono för att bringa lycka över flickan, viktigt är att den plockas undan på kvällen den 3 mars för annars finns risken att flickan får vänta lite längre på att bli gift (= olycka).
Eftersom jag gärna ser att giftermålet kan dröja lite för mina tjejer funderar jag starkt på att i stället lägga krutet för framtiden den 5 maj, att hänga upp karpar i papper utanför fönstren ska bringa kraft till pojkar, den kraften vill jag bringa mina flickor istället. Pojkarna kan sedan få gå och drömma om att gifta sig, även om det kanske dröjer något.
Swish
I lördags köpte vi en ny cykel till mig, en supertuff, knallgrön, racermountingbike. Ingen pakethållare och absolut ingen cykelkorg, nehejdå, visserligen använder jag cykeln till 90 % till och från skolan för att hämta flickorna och deras väskor, men det får lösa sig. Jag var dock tvungen att köpa en ny barnsits eftersom den Svenska klassiska Rex-varianten (som jag har på min Svalan-cykel)) kräver pakethållare. De ska ringa när cykeln är klar att hämta och jag känner mig som ett barn på julafton.
Lördagen fortsatte i tema "Lena ska må bra" genom att jag på kvällen träffade Asa nere på stan där vi åt och drack gott och framför allt hade det himla trevligt. Hemgång kl. 2, bara det!!!!
Söndagen var solig och skön så det blev en tur till floden där vi fikade och spelade boule. Ola var också ute och sprang en längre sträcka eftersom det är halvmaran på schemat kommande söndag. Förhoppningsvis blir det inte buss sista biten i år också, han har tränat lite mer och längre inför årets insats, håll tummarna att han håller.
En annan aktivitet vi hade i söndags var att leta efter Olas mobil. Jag ringde hans mobil tre gånger, Ola, jag och Ester var aktiva letare och tyckte alla tre att ljudet kom från hallen, nej från ...... tillslut efter att Ola konstaterat att han håller på att bli galen hittade han den i sin bakficka! Hm, jag kan bara säga att det är sååå tyyypiskt Ola, han kan verkligen lägga grejer på helt ologiska ställen.
Själv sitter jag med smet i håret. Jag bad mamma skicka lite hårprodukter så att mitt råttfärgade hår kan få lite uppfriskande slingor. Att bleka slingor här i Japan är tydligen en risk. Jag frågade Majas fröken som är en västerlänning med slingor var man kan fixa det här, men hon passar på då hon besöker hemlandet USA. Hon hade provat här en gång för mycket sa hon.
