Lena i Kyoto

Just nu snurrar tillvaron runt i ett virrvarr av trådar, de flesta är under kontroll men andra inte. Den största oron nu är skolan i Tokyo. Vi har ansökt till TIS, Tokyo International School, vilken verkar helt rätt för Ester och Maja, samma profil (IB/PYP) som deras nuvarande skola. Ansökan är ett kapitel för sig. De vill till exempel ha 2 olika referensbrev från lärare (2 för M & 2 för E), dessa brev är konfidentiella för oss. En märklig känsla att andra vuxna människor i barnens närhet ska beskriva våra barn utan att låta oss få veta vad de skrivit. Nu känner vi oss trygga med de kontakter vi har så vi är inte oroliga, men ändå, märkligt är det.

Skolan är som sagt det största huvudbryet, och vi har fått veta att i nuläget finns ingen plats för Maja som går i första klass. PANIK! De skrev vidare att det ändrar sig från dag till dag och det är möjligt att det blir någon ledig plats i slutet av december, då det händer att familjer flyttar. Men herregud, hur mycket is i magen finns det plats för egentligen!?

Gällande boende är vi något lugnare. Det finns sajter med lediga objekt som vi grottat ner oss i och som gett oss lite hum om områden som kan vara lämpliga och dessutom trivsamma. Olas kontor ligger västerut och TIS söderut. Boendet ska alltså anpassas till en human restid för Ola samt lämpligt avstånd till skolbuss för tjejerna, så golvet här hemma är täckt av de olika bussrutterna samt kartor över Tokyo och tågnät.

Vi ska också hitta nya hyresgäster till huset därhemma. På tal om det så har vår hyfsat nya diskmaskin dessutom lagt av, så det måste också styras upp genom att försöka beställa en ny på nätet med transport och montering.

Som om inte det är nog så har jag, i min roll som expatsfru/hemmafru/medföljande, jobbat ideellt för flickornas skola. De ska vara med på en utställning och vill att jag hjälper till att göra deras monter tilltalande.

….dessutom ska jag hinna med mina studier. Som tur är är Sociologi extremt intressant, vad sägs om min kurskamrats underbara summering; ”människan är ingen ö”. Vilket jag nu, i denna situation vi är i, skriver under i fet bläck!

Jag trivs, det händer grejer. Jag ser fram emot äventyret att få bo i världens kanske häftigaste stad, men jag får kanske ett nervöst sammanbrott innan årets slut.

...jag glömde skriva att maken har jag knappt sett de senaste tre veckorna, han har jobbat över varje dag till sent inpå natten. Han är betydligt mer sliten än vad jag är. Stackarn.