Namntankar
Jag låg bredvid Ester innan hon somnade. Ester säger helt apropå att hon önskar att hon hette något annat. Jag frågade vad hon skulle vilja heta och då säger hon att hon skulle vilja heta något vanligt namn. - tänk om jag t ex hette Sara, och så träffar jag en annan tjej och frågar vad hon heter. Då svarar hon att hon heter Sara, då säger jag " Jag med!". Det vore ju kul!
Ja, vad säger man? Nae, det är inte kul, det blir bara krångligt. När jag var 11 år var det fler än jag som hette Lena och som var 11 år, drösvis. Under skoltiden i Norrköping var vi två Lenor i klassen. Vi var Lena Carlsson (jag) och Lena Nilsson, det blev helt enkelt Calle och Nisse. Ingen kallade mig Lena då, jag lystrade bara på Calle. När vi sedan flyttade upp till Stockholm lagom till att jag började högstadiet, var det hela två Lenor till i den klass jag hamnade i. På frågan om jag hade något smeknamn var svaret ett bestämt NEJ! Där blev jag helt enkelt Lena C, tillsammans med Lena N och Lena S.
Jag hade ju inte bara ett populärt förnamn, utan dessutom ett populärt efternamn. När jag några år senare började extrajobba på Stadshuset, fanns det redan en Lena Carlsson där. Då frågade chefen vad jag hette i mellannamn, vilket ledde till att jag döptes om till Katarina Carlsson. Mycket märkligt till en början, men man vänjer sig. Lite schitzofrent blev det efter att jag skaffade mig en pojkvän bland arbetskollegorna. När jag efter ett tag (kort tag) bad honom kalla mig Lena, för det är det jag heter......
Funderar över vad Maja kommer att kallas därhemma, kanske Jacob?
kan ju säga, att i min klass är vi 3 st hanna. mig kallar dom jörfalk. känns bättre att vi kallad det än tex göran? eller hanna j, som jag blev kallad i lågstadiet.
