Fujisan



Nu har jag varit på Japans högsta punkt, toppen av det heliga berget Fuji! För att göra det extra jobbigt börjar man klättra på kvällen. Anledningen är att få se soluppgången från toppen. Solen är ju även den en symbol för Japan, den röda solen på den vita bakgrunden (flaggan). Rött blev det, toppen som är lavatäckt med en blandning av svart och röd lava glödde av solens ljus, otroligt maffigt.


Säsongen är kort och japanerna är många så det kan bli trångt på berget. Stundtals stod vi i kö för att hasa oss vidare uppför, vilket var helt Okej, kan inte påstå att jag hade någon brådska, var mer fokuserad att andas och se var jag skulle placera nästa fotsteg. Lamporna sken från allas pannor så man såg pärlband över oss och under oss av andra grupper med pilgrimer.


Bussen förde oss till startplatsen som var station 5. Lite fusk kan man tycka, men jag fick veta att det är först från station 7 som man faktiskt befinner sig på just Mt. Fuji. Det är inte så enkelt att det är olika berg som ligger mot varandra utan min gissning är att man kallar den del som uppstod efter det senaste utbrottet för just Mt. Fuji. 


Före start var vi 4 tjejer väldigt stirriga och packade i och om i ryggsäckarna, kollade pannlamporna och köpte vandringsstavar. Vår guide gav instruktioner i hur man ska andas och hur stora kliv man skulle ta. Första målet var station 7 där vi skulle vila. Vi hade räknat med en vila på 2-3 tim, men det blev endast 1 tim vilken ingen av oss hann komma ner i puls på.


Kaori, Chinagi, Yoko och jag redo att börja!

Takten var inte hög, i sakta mak förde vi oss högre upp, meter för meter. Luften blir tunnare vilket vi anpassade oss vid utan problem eftersom farten var på den lägsta växeln. Vi började bestigningen kl. 19.30 och var framme på toppen prick 5. Solen steg upp 10 min senare under molnen som vi hade under oss. Men solens värme och ljus var magnifik, vi stod där och bara njöt av triumfen och den vackra, skimrande och heliga topp.  Flera ur vår stora grupp hade droppat av under färden, därav Chinagi ur vårt 4-manna gäng. Hon var helt enkelt för sömnig, kunde inte hålla sig vaken, så för att inte ramla ihop i ledet hyrde hon in sig och fick en filt på en av de övre stationerna.
 


Chinagi drar i sig lite syrgas, men det räckte inte för att hålla henne vaken.... Hennes kommentar var att; "nästa gång ska jag göra det på dagtid, eller förresten, jag kommer aldrig göra det igen".


Tre nöjda bergsbestigare på toppen!

   

Efter att njutit av att vi nått vårt mål, började färden tillbaka, neråt. Jag kände mig relativt pigg och frisk på toppen men den känslan blev totalt förbytt under nervägen. Slirigt i sand och grus, ganska brant, kampen var att inte ramla alltför ofta och att skona knäna i möjligaste mån. Väl nere vid station 5 var rumpan blå och knäna skrek av smärta, aj, vad ont!

Bussen lämnade stationen klockan 10 på söndagsmorgonen, den sista dagen i augusti. En timme senare sänkte vi ner våra smärtande kroppar i ett hett bad, ett onsen. Fantastiskt skönt! Nu behövdes bara lite sömn efter att ha varit vakna i över ett dygn.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0