Lena i Kyoto

Izumi, som jag föreslog picnic för när jag fortfarande var i Sverige, förselog nu att Esters klass (Izumi har sin dotter i samma klass) skulle ha picnic tillsammans, för de som kunde, i går, lördags. Izumi berättade att hon hade fått en kulturupplevelse då vi hade min föreslagna picnic i mitten av augusti. Jaha, vad menade hon med det undrade jag och svaret var att här organiseras allt så mycket mer, vem ska ta med grillar, vem gör ditt och vem gör datt, så att bara säga till folk att komma om de vill och ha med sig egen filt, mat och dricka, det är tydligen ett annorlunda sätt. Det är otroligt lätt att vara annorlunda här i Japan, det ska gudarna veta. Men uppenbarligen var det uppskattat. Vi hade en skön stund med ungefär hälften av klassens familjer, barnen badade med kläderna på i floden, vi vuxna satt på filtar under de träd som finns i trekanten mellan flodens splittring. Vi hade underhållning större delen av tiden då ett band smällde upp sina grejer och körde loss, som vanligt görs inget halvhjärtat utan de hade masker på sina ansikten för att förstärka deras musikaliska budskap.
Att vi satt i skuggan är en självklarhet. En mycket vanligt förekommande accesoar mot solen är ett plastvisir som döljer hela ansiktet, det ser ganska kul ut, man ser dem på var och varannan kvinna. De brukar fälla ner dem till hakan så att de ser ut som någon som klivit ur en av star wars-filmerna, vem vet, kanske det kommer ett lasersvärd eller ett flygande eldklot farande mitt vad det är. Jag ska leta upp musikerna och höra var de köpt sina coola silvermasker, för det kanske är bäst att ta skydd.