Lena i Kyoto

I fredags var jag ute på barrunda med Becky från England, vi åt middag på en Brasilians restaurang och efter det avverkade vi tre barer, Irländska och Engelska. Vi hade supertrevligt och konstaterade att detta måste vi göra OFTA , minst en gång i månaden.

På lördagen träffade vi ett stort gäng på Kyoto Station, en flicka i Esters klass ska byta skola plus att hon fyller år. De hade därför bjudit hela klassen med familjer till en heldag på ett ställe som heter; ACT, Amusement Complex Terminal, ett enormt stort spel/fest/bowling=allt-hus. När tåget anlände dit vi skulle möttes vi av en kostymklädd man med en skylt; Welcome to Juka´s birthdayparty, det var inte någon av Jukas föräldrar utan en ur personalen, så kan det vara om man äger hela skiten plus ytterligare 6 spelkomplex i Japan. Det började med att alla spelade Bowling, kul. 

Efter bowlingen var det lunch på restaurang, en smarrig buffé. Sedan var det bingo, där alla vann till slut så det tog sin lilla tid innan alla nummer var avverkade och alla priser utdelade. Barnen fick också en extra present efter bowlingen, ett mjukdjur "Disney". Efter mat och Bingo delade Juka´s pappa ut ett antal biljetter till alla barnen så att de kunde prova olika spelmaskiner, fotomaskiner och allt vad det var. Chloe, Esters kompis, berättade att hon använt en biljett till en automat där man försökte fånga olika saker med en mekanisk arm, eftersom hon var en kompis till storchefens dotter öppnades maskinen så att han (personalen) kunde göra en ändring så att det var garanterat lättare att få tag i de fina grejerna som lockade, Chloe var helnöjd. 
Större delen av detta enorma spelkomplex består av Panchinkomaskiner. Pachinko är en kombination av enarmad bandit och flipper. Det är förvånadsvärt stort här i Japan. Det finns tydligen 5 milj. sådana maskiner här. Jag har många gånger passerat spelhallar med dessa maskiner, det är starka blinkande lampor, otroligt hög popmusik och de som spelar då jag kikat in har huvudsakligen varit pensionärer. Lustig kombination av dessa alla blinkande neonfärger, hög popmusik och krokiga tanter.

I går, söndag, kom Olas kusins dotter Marica hit tillsammans med en kompis (Erik). Marica fyller 19 år om en vecka. Givetvis var de lagom slitna när de anlände Kyoto efter att varit på resande fot i närmare ett dygn. Därför tyckte vi att det vore uppfriskande med en tur upp i bergen för att titta på tempel och träd. Röda löv-säsongen börjar denna helg men eftersom det varit varmare än vad det brukar vara är träden lite sena så de har inte ännu de knallröda löven, mer fina höstskiftningar.



 

I skrivandets stund är Marica & Erik hos vår cykelgubbe och hyr cyklar. Det är ca 800m från vårt hus, jag visade på kartan. De ringde tre gånger innan de hittade rätt efter att ha gått totalt fel, jag klandrar dem inte eftersom jag själv inte är berikad med lokalsinne. Väl framme hos cykelgubben var det vissa missuppfattningar. Jag hade pratat med honom, eller rättare sagt med hjälp av mobiltelefon och en Japans väninna gjort en deal om cyklarna. När vi lagt på luren, tolken och jag, sa jag att de kommer om 1 timme och hämtar. Han, cykelgubben, uppfattade att de skulle komma kl 1, så han var inte ens där då de kom (bara hans fru) så det blev till att ringa till en japansktalande väninna igen så att alla frågetecken kunde rätas ut. Cykelgubben är ca 80 år, har en enda tand kvar i underkäken och ser alltid glad ut, helcharmig.