Lena i Kyoto

Jag har precis läst ut en underbar bok som heter  The blue-eyed salaryman, författaren heter Naill Murtagh och det är om honom och hans tid som lifer (livstidsanställd) hos ett av Japans mest konservativa företag - Mitsubishi, boken handlar om.
Om jag läst boken utan att ha haft möjligheten att fråga folk omkring mig om det verkligen kan vara så som han beskriver i boken, skulle jag inte trott på en bråkdel av det som står i den.

Niall var en riktig globetrotter som förvånande nog tog anställning i ett stort traditionellt Japansk företag, anledningen kan ha varit just utmaningen, för det är precis vad det var.

Exempel på saker i boken som visar sig vara vanliga i många företag här i Japan:
Company song;  att sjunga företagssången tillsammans dagligen för att förstärka stolthet och tillhörighet.
Slip-in tofflor; trots fina mörka kostymer och vita skjortor låter man fossingarna förses med mjuka slip-in tofflor.
Företagsbostäder; små rum i bostadshus tillhörande företaget. Regler om besök, hemkomst samt kost.  När man gifter sig avanserar man och får möjlighet att hyra en mer bekväm lägenhet och reglerna reduceras.
Övertid;  Commitment betyder att visa vilja att bidra till företagets framgång, och det gör man genom att vara på plats så länge chefen är det. Om man sedan gör nåt vettigt eller ej under denna tid är någonting helt annat.
Semester; det undviker man ofta eftersom det kan tolkas som dålig prioritering.
Lifer; är man anställd så gäller det livet ut. Det är dåligt för företaget om en anställd säger upp sig, då bör anledningen till uppsägningen vara godtagbar, för den måste godkännas (!!?) Här är LAS överflödigt.
Hierarki; Man gör ingenting utan att ha en uttrycklig order på att göra det från någon ansvarig. Om man gör det löper man ju risk att ställa till det för sin chef. Man säger heller inte emot en person med "högre rang" i någon bemärkelse offentligt. Denna "högre person" förlorar då ansiktet, och själv förlorar man framtidsutsikter. Man fattar av denna anledning inte beslut på sittande möten, utan man har beredande möten och beslutsmöten. Det är bara en liten krets som fattar beslut.
Rapportering; man skriver rapporter , ibland så ofta att det är märkligt hur man hinner få något innehåll till dem. T ex skriver Olas chef rapporter 4 ggr om dagen till VDn i Tokyo om vad alla sysslar med.
Transport TOR till arbetet; företaget är ansvarig för den anställda om något händer på vägen till och från arbetet. Regler om att man bara får cykla om man bor inom ett visst avstånd till arbetet förekommer.
Förflyttning; företaget kan flytta den anställda till kontor/avdelningar kors och tvärs med kort framförhållning, det är bara att buga och packa.

Titeln på boken syftar på en läkarundersökning som alla genomgick inklusive synundersökning. Niall fick besked om att han troligtvis har någon form av allvarlig ögonsjukdom och blev skickad till specialist. Det visade sig att maskinen de använt var bara kalibrerad för brunögda personer, blåögda med anställning på Japanska företag hör inte till vanligheten.

Givetvis gäller inte detta överallt, men på många traditionella och konservativa Japanska företag verkar det fungera som ovan.