Lena i Kyoto

I lördags var vi på IKEA. Låter som vilken lördag som helst, men det är det ju inte alls, det är ju värsta grejen ju!!! IKEA i Kobe öppnade som jag skrivit tidigare för drygt en månad sedan. Sedan dess har det vallfärdats folk dit. På hemsidan står det att om man kommer en helg mellan 11 - 15 får man räkna med att få stå i kö i 2 timmar. Klockan 7.45 satt vi i bilen, frukosten åt vi i farten och då klockan slog 9.20 parkerade vi bilen i IKEAs enorma garage. Eftersom IKEA öppnar kl. 10 fick vi lov att köa i alla fall. När vi kom var det mer än 100 pers i kö, när klockan slog 10 var vi betydligt fler. Det fanns vakter på plats som organiserade köerna.


Bilden är tagen 40 min innan öppning i ett av garageplanen.

Jag tyckte det var kanonhärligt att gå omkring på IKEA, allt var precis som i Kungens Kurva eller i Barkaby. Förmodligen precis som på vilket IKEA som helst runt i världen.  På restaurangen kunde barnen välja antalet köttbullar, och vi vuxna åt laxpudding.

Huvudsyftet med denna shoppingtur var att besöka "the Swedish foodmarket", där skulle handlas vasaknäcke, bilar, sill, kexchoklad, hårdost och en massa annat gott. Så blev det inte, hyllorna var helt soprena från dessa godsaker, sold out! Solly!

Men, man åker ju sällan från ett IKEA utan att ha några bruna papperskassar i händerna. Vi fyllde våra med tjocka bäddmadrasser till våra hårda sängar, en ny rosa matta till Maja, massor av värmeljus och blockljus och en massa andra nödvändiga smågrejer.

I jauari skrev jag en "att göra lista" för 2008;

→  Åka till ett familjeonsen norr om Osaka och övernatta.
→  Åka skidor (utför), helst i Sapporo
→  The romantic train med efterföljande flodfärd i Arashiyama
→  Åka till Tokyo (planer pågår)
→  Osaka Aquarium
→  Utekväll med Becky mycket oftare
→  Bestiga Mt. Fuji (ja, faktiskt!!!!!)

Som ni ser är tre av sju punkter gjorda. Idag åktes det nämnligen romantiskt tåg med efterföljande flodfärd i Arashiyama, jajamensan. Tanken när jag skrev listan var att göra det med familjen, men det blev halva familjen. Det var jag och Maja och hennes dagisgrupp (Pre-K). Deras projektarbete om transportmedel pågår fortfarande. I dag har vi alltså avhandlat; tåg, båt och buss tillsammans. Miljön, väster om Kyoto är väldigt vacker med höga gröna berg som kantade forsen (Hozu river). Flodfärden var livad med vissa trängre passager där båtförarna fick vara aktiva med deras långa träpinnar de använde för att vi inte skulle bumpa in i diverse stenar. Vi fick även båtmöte i forsen (vid en lugn passage) av en matbåt som sålde frukt, grillad bläckfisk, dryck mm, supermysigt.
Det är kul att vara klassmamma här i Kyoto.

   

I går, söndag, var den årliga Bazaaren eller den numera kallade KIS festival. Himla trevligt, atmosfären är helhärlig och föräldrar, barn, skolpersonal och folk utifrån minglar omkring och småäter från de olika matstånden.

Fördelen med en internationell skola är att det i sådana här sammanhang kan åstadkommas en massa god mat från olika delar av världen.  I skolan finns dock endast 5 helutländska familjer, dvs. med utländska mammor, två helsvenska, en engelsk, en Filippinsk och en tysk/kinesisk. Den engelska familjen hade inget matstånd, men det var ingen som undrade varför.  Det svenska ståndet sålde pannkakor, det har ju blivit en tradition nu. I år var jag extra nöjd eftersom jag bara behövde grädda 60 pannkakor istället för det dubbla tack vare familjen Gisselgård. De kalla rullade pannkakorna med socker i och ett litet spett med jordgubbar bredvid sålde slut på ett nafs.

En massa aktiviteter var det förstås. Det drejades, ansikten blev målade, jonglörer häpnade och vattenkrig startades. 

Två genomblöta tjejer, Ester med sin klasskompis Leila




Klass 1-5 sjöng "it´s a small world after all"

Den tredje dagen, åkte vi till ett område som heter Ebisu. Det var ett område med affärer och restauranger och det som kanske var mest utmärkande var att huvudkontoret för Sapporo bryggerier låg placerat där med stora skyltar och blank fasad. Dagen till ära, det var ju trots allt "childrens day" var det en ölmässa. En lång ringlande kö med en ovanligt hög % västerlänningar jämfört med andra platser i Japan. Vi stod inte där. I ställen hamnade vi vid en "Drawing garden", som förmodligen även den var uppbyggd dagen till ära. Mannen som låg bakom detta heter Ed Emberley och var en fena på att rita alla typer av figurer genom att använda sig av trekanter och fyrkanter och andra former. Överallt var det uppsatt steg för steg beskrivningar hur man ritar dessa och barnen ritade och ritade som besatta.

 

Med nyinköpta böcker av och med Ed åkte vi vidare mot Tokyo Tower. Självklart ska man åka dit när sikten är bra, vi åkte dit när sikten var dålig, vi försökte se det från den positiva sidan genom att köerna kanske är kortare. Det kan vi inte säkert veta eftersom ingen av oss varit där förut, men kön tog "bara" 45 min, och det är nog bra, vad vet jag.

Tokyo Tower är en kopia av Eiffeltornet , men målat i orange och vitt. Den är dessutom  9 meter högre och är därmed världens största självstödjande järntorn och den högsta konstruktionen i Japan.

Det blir mer tydligt hur stort Tokyo är, staden har inget slut från vilken vinkel man än tittade ut ifrån. Man kan även se rakt nedåt, genom en glasruta i golvet.

  
   

Efter den dagen var vi framme vid avresedagen hem till Kyoto. Vi åkte därför och lämnade väskorna vid Tokyo Station för att därifrån åka en station till teknikdistriktet Akihabara. Jag kan bara konstatera att det finns bara anledning att åka dit om man planerat att köpa något elektroniskt, det var inte så fint som i de andra distrikten jag tidigare sett, ganska smutsigt och trist. Kanske är mitt omdöme påverkat av brist på intresse av den här typen av grejer.

Vi åkte med Shinkansen till Tokyo Station. Från Kyoto tog det 2 tim och 20 min, snabbt som tusan. Man kan ju tro att Tokyo Station är den största stationen, så är det icke. Den största stationen är Shinjuku, vilken vi åkte till för att byta till annan linje. Fler än 3 miljoner personer använder sig av den stationen varje dag, det är många. Är man ca 110 cm lång blir det jobbigt när folk trängs, då behöver man bli buren för att få luft. Japaner är vana vid folkmassor, trapporna är tydligt markerade med vilken del som ska användas för de som går uppför respektive nerför. Även om det inte kommer några från motsatt riktning köar man för att gå där man ska, det är därför det funkar trots allt, disciplin är en dygd. Men för att det ska funka överhuvudtaget är stationen förstås väldigt stor, den har t.ex. 60 utgångar.

För att ytterligare belysa Tokyos storhet kan man jämföra antalet restauranger, Tokyo har 80 000, jämför det med New Yorks 15 000 eller Londons 6000. Tokyo ÄR stort!

På söndagen var det planerat picknick i Yoyogi Park med tre kollegor till Ola, trevligt, trevligt. Trots att parken är enormt stor, ca 1 km lång, var det en massa folk överallt. Fullt med olika aktiviteter som Tai Chi, olika musikband här och där, en grupp tjejer (vuxna) som rocka rockringar, badminton mm.
Det jag reagerade ganska mycket på vår första tid i Japan var hur väl japaner tar hand om sina hundar. De flesta hundar verkar ha en garderob jämförbara med "Bratzen" i Londons innekrets. Därför reagerar jag inte så jättemycket då jag ser två stycken hundvagnar med 5 min mellanrum i parken. Kissa gör de säkert på toaletten. Att vagnarna faktiskt är till för hundarna vet jag säkert eftersom jag har sett dem i hundtillbehörsaffärerna.
 

Men mest att se var straxt utanför parken, i Harajuku. Där samlas utsmyckade, uppklädda och sminkade så kallade Harajuku girls.







Det sägs (läs Ola har sagt) att det är här modet föds, en typ av gatumode. Vet inte riktigt om just stilen som Harajukutjejerna har kommer att spridas eftersom den inte är allt för praktiskt att använda, framför allt handlar den om att fånga uppmärksamhet. Hur fångar man då uppmärksamhet, jo genom att kombinera det osannolika med det ännu mer osannolika och det sockersöta får gärna gå hand i hand med lårhöga läderstövlar.

Harajuku station en vanlig söndag



Efter en rundvandring ihop med flera miljoner andra åkte vi till Shibuya, Shibuya blev snabbt vårt favoritdistrikt, i alla fall mitt, Ester och Majas.

Ps, jag känner mig så stolt när jag upptäcker att barnen blir mer och mer självständiga och företagsamma. När Majas fina rosa sandaler blev leriga så visade hon sin företagsamhet genom att torka av dem ......... med klänningen. Klänningen är det ju inte så noga med, den är ju inte rosa nånstans, så det så, Ds.

Nu har vi äntligen varit i Tokyo. Jag betonar "äntligen" extra starkt nu när jag har varit där. Mina förväntningar var inte så stora jämfört med vad mina upplevelser visade sig bli.

På lördagskvällen kom vi fram till Jens lägenhet, som vi fick låna eftersom han var i Thailand. Vi slängde in väskorna och tog buss 51 i 18 min till Shibuya. Det är shoppingdistriktet no. 1, i alla fall för alla ungdomar. Efter att gått omkring i närmare 1 tim frågade jag Ola var alla människor över 25 var. Men det finns distrikt för "dem" med, t.ex. Ginza, som kännetecknas som exklusivt och svindyrt, dit åkte vi aldrig.  Mitt mål denna kväll i Shibuya var att gå över världens största övergångsställe. Det påstås att närmare 10,000 personer strömmar över de fem riktningarna varje gång det slår om till grönt. Det låter lite i överkant men inte helt omöjligt, jag hann inte räkna dem eftersom mitt fokus även var att inte tappa bort våra kära barn.

Jag gick omkring med öppen mun och var tokimponerad av allt jag såg, så otroligt mycket neon, coola människor och rena fina gator utan bilar. I mitt nästa liv kan jag tänka mig att bo i Tokyo och Shibuya i några år, kanske mellan 18 år tills jag fyller 25, men det är inget jag vill att Ester och Maja ska göra, hu nej.

När vi straxt efter 22-tiden hoppar på buss 51 igen, åkte den inte åt det håll vi hade önskat. Det visade sig att det finns tre olika bussbolag och dessa tar inte hänsyn till att ett annat bolag redan har en buss nr. 51. Men i vänliga Japan, får man gratisbiljetter tillbaka då busschauffören förstår vår situation.  

Mer om Tokyo inom kort, detta inlägg var ju bara de första timmarna i den stora stora staden.


Från Shinkansen på väg till Tokyo fick vi beundra Mt. Fuji, kameran åkte fram.

Japan for Kids är en handbok som är skriven till utländska familjer som befinner sig i Japan. En del av boken innehåller viktig fakta om sjukvård, akutnummer och en kort parlör med ord för akutsituationer, mycket bra och förhoppningsvis inget vi behöver nyttja. För övrigt i boken ges framför allt shoppingtips bl.a. var man hittar de rätta tillbehören för födelsedagskalaset.

Som utländsk i Japan känner jag en stark tillhörighet med andra utlänningar här. Japan är extremt på många sätt. Problemet är att USA också är extremt, extremt på ett motsatt sätt gentemot Japan, två extrema motpoler. Boken är skriven av en amerikan. Det innebär att jag slungas från öst till väst på ett ganska brutalt sätt. Europa som ligger däremellan (visserligen i den s.k. västvärlden) är för mig ett mer "lagomt", lite mer balanserad mix av dessa motpoler. Men det är inte fullt så enkelt heller, efter att jag umgåtts med tyskar och engelskmän blir det ganska tydligt att deras värderingar och livsåskådning inte heller är det trygga och normala för mig, jag är ju svensk, för mig är Sverige måttstocken för det normala, det som jag utgår ifrån. Det mesta är ytterst förvirrande när jag mer och mer känner mig som den konstiga......

Just nu letar jag tips om vad en konstig barnfamilj kan företa sig i Tokyo. Vi ska dit om 2 veckor.

Jag jobbar bäst under press! Därför har jag dragit ihop några mammor från skolan som tillsammans ska klättra uppför Mt. Fuji (!!!) Det kommer att ske sista helgen i augusti. Planen då är att vi ska nattklättra för att få uppleva soluppgången från toppen. Förmodligen kommer jag ångra detta till förb....else innan vi är i mål, men det kommer förmodligen vara glömt och borta när man står där på toppen och njuter av utsikten och insikten att man inkasserat lite skrytmaterial.

Men, men, jag är inte där än, och kommer förmodligen inte dit om jag inte skärper ihop mig och stärker mina muskler och lungor.

Igår plockade Izumi upp mig straxt efter 9, vi åkte till andra sidan berget där Diamonji-tecknet är. Vi stonkade oss över berget och nådde teckenområdet där vi intog våra medhavda mackor, det var den godaste macka jag ätit på länge. Utsikten var det heller inget fel på.

Nu är jag lite starkare även om det gör lite ont!



Äventyret!

Svenska - "the world's second language" (tack vare IKEA)
"From Kobe to Kiev to Kuwait City, IKEA is making Swedish the world's second language. Each day more than one million shoppers are trying to master the umlaut, if only to request a Poäng armchair, Mysa Lätt quilt, or a Bankäs coffee table."

Tummen upp för IKEA.

De flesta japaner spelar instrument och de börjar tidigt. Ska man bli duktig krävs det enligt dem att man börjar redan vid 3 års ålder med sitt instrument. Maja kommer alltså inte bli så bra som hon kunnat om hon hade börjat i tid, men vi har förhoppningar om att hon kan bli skapligt bra i alla fall :-).

I dag hade Maja sin första pianolektion. Hon fick titta i pianot för att se vad som sker då man trycker ner en tangent. Hon fick lära sig hur man bör sitta på pianostolen och att högerhanden sköter de ljusa tonerna och vänster de mörka. 
Hemläxan är Do och Re ...... eller Do och Le enligt fröken.

Maja var mäkta stolt när hon lämnade lektionen med tre nya fina pianoböcker. Nu måste vi köpa ett litet keyboard så att hon kan öva på sina läxor. Utbudet med instrument är enormt stort och priserna är humana.

I dag har vi promenerat i en sagobok. Jag skulle förmodligen inte reagerat om vi mött Skorpan och Jonathan under vår promenad, det hade varit helt naturligt.

Vägen vi gick heter Filosofernas promenad "Path of Philosophy", namnet kommer från att en professor i filosofi tog sin dagliga promenad längs med denna lilla flod. Nu är den kantad av körsbärsblom, helt otroligt mäktigt och som sagt - sagolikt. Den är även kantad av små mysiga caféer och  små butiker. Vi promenerade i sakta mak, 1,8 km på 2 timmar. Vi fortsatte ner till Kyotos mittkärna och passerade som vanligt floden där det kryllade av folk innan vi landade på favoritrestaurangen Za Watami, där de serverar japansk tapas.

Förutom alla tusentals personer som gick och filosoferade hade vi sällskap av Esters klasskompis Alice och hennes mamma.

  

De senaste dagarna har jag varit lite klenare än vanligt. Igår var väl toppen på klenheten, botten för mig. Kräkning och feber, blä!

Ester fick ta ett större ansvar än vad hon borde då hon levererade både sig och sin lillasyster hem från skolan.  Så duktigt av dem båda två. Eftersom jag misstänkte redan på morgonen att jag inte skulle ta mig till skolan fick hon med sig mobiltelefon och pengar.

Nu är det dagen efter och jag ska ge mig iväg på cykeln till skolan.  Ska bli skönt med lite luft mot ansiktet, solen är framme och det är 15 grader.

Ola har jobbat och jobbat , han har sovit ungefär lika många timmar som jag har varit vaken de senaste 3 dagarna, frågan är vem som är piggast......