Lena i Kyoto

Vi lämnade Lovina söndagen den 28 december för att ta oss till Gili Island. Resan gick via Ubud eftersom vi glömt pass m.m. i safety boxen där.

Vi åkte med en chaufför som hette Ketut. Ketut heter alla pojkar som är son nr 4, dotter nr 4 heter Ni Ketut (eller om det var Mi). I princip finns det bara fyra namn: Wayan, Made, Nyoman och Ketut. Den 5:e sonen får namn nr 1 (Wayan) och så rullar det på, enkelt och tråkigt. Vi kom fram till Pedang bay precis innan en färja skulle avgå så med panik och total noll koll köpte vi biljetter för transport hela vägen fram till Gili. Båt, buss, båt och framme på kvällen var löftet. Perfekt eftersom det var Esters födelsedag dagen efter. När vi klev av färjan och pratade med killen som skulle köra bussen fick vi veta att det inte går några båtar till Gili efter kl. 16, så vi hamnade istället på ett Travel agency i Sangigi där en man ljög oss upp i ansiktet och sa att det bara finns ett enda rum kvar i hela staden att hyra, givetvis oskäligt dyrt. Jag blir galen på sån´t vilket jag inte hade någon avsikt att dölja. Efter att barnen börjat gråta tog jag mig samman och vi accepterade "erbjudandet" av rummet. Han meddelade även att det är helt fullbokat på Gili men han kunde hjälpa oss att boka något, motsägelsefullt i kvadrat. Nej tack din idiot!

Morgonen efter åkte vi äntligen ut till Gili Air, efter att grattat Ester med ett par minipresenter. Den stora presenten som fanns i en garderob hemma i Japan fick hon 50 gissningar på sig att klura ut. Gili visade sig vara ett paradis! Spartanskt och härligt. Inga bilar och inga sötvattensledningar, det är hästdroskor och tandborstning i saltvatten som gäller.

Vi hittade boende, ett helmysigt ställe som hette Sandys. Boendet bestod av en hydda med halmtak och trägolv med springor tillräckligt breda för att se hönsen och tupparna som traskade runt under och omkring hyddan. De väckte oss tidigt varje morgon. Kallvattendusch och myggnät runt sängarna. Det kändes lite som Thailand för 15-20 år sedan.

Här fann vi lugnet och friden. Vattnet var klart som i badkaret och bara några meter utanför stranden var det perfekt att snorkla. Även Maja snorklade med sina simglasögon, hon såg härlig ut när hon flöt omkring med armpuffar och huvudet åkte upp då och då för att hämta luft. Hon snorklade bredvid Ola och pekade och gjorde tummen upp under vattnet när hon såg en extra spännande fisk.

Vi träffade en annan svensk familj med två killar, 7 och 2 år. De var supertrevliga och förhöjde vår trivsel på ön. En extra bonus var att mannen/pappan spelade gitarr, och det var en gitarr som Esters "vilken-present-får-jag-gissningar" ledde till. Han visade henne några ackord och hon verkar verkligen gilla det. Väl hemma väntade dessutom en väl passande gitarrbok för nybörjare som mormor skickat.

Vi läste böcker under halmtaksförsedda viloplatser medan barnen lekte på stranden. Drack färskpressade frukt juicer i mängder.  Vi lämnade motvilligt ön efter 8 dagar. Vi åkte till Sanur, där vi var de två första nätterna på Bali. Näst sista dagen åkte vi till Kuta och dess WaterBom, där vi åkte vattenrutchbanor i alla tänkbara varianter.  Sista dagen strövade vi runt i affärer.