Lena i Kyoto

Har nyligen läst ut Linda Olssons roman "nu vill jag sjunga dig milda sånger". Boken påverkar, den fick mig att önska att jag kunde stanna upp, andas in och känna in med alla sinnen lite oftare. Jag har dock blivit bättre på det, speciellt efter att vi flyttat hit, till Kyoto. Det är som att det vilar ett lugn över staden, trots att det alltid är folk i rörelse.

Det som dock påverkade och berörde mig mest var bokens eftertext. Författaren har bott utomlands sedan 1986. Från början skulle hon och hennes familj bo utomlands i två år, nu har det gått tjugotvå och hennes hemland är ett annat land. Det som jag tog till mig mest var hur hon använde orden längtan och saknad.  Längtan är ett aktivt, framåtsyftande tillstånd. Det kräver uppmärksamhet. Saknad, däremot, är stillsam och konstant. Saknad kan vara över det man vet att man inte får igen. Så därför saknar jag inte Sverige, men jag längtar till nästa sommar.

Författaren i boken citerar en annan utlandssvensk med orden " Det är någonting fundamentalt rätt med den plats där man fötts. Människorna där beter sig så som man väntar sig och de delar ens egna outtalade antaganden". Det är så rätt. Det är svårare att förstå människor här, men det gör också allt lite mer intressant.