Nagahama
Lördag och söndag har vi tillbringat i Nagahama. Det är en liten ort som ligger längs med Biwa Lake (Japans största insjö som ligger nära Kyoto). Vi var tre familjer som åkte dit, männen färdades på cykel medans kvinnor och barn tog tåget. Idén kom från Kai, som flyttar hem till Tyskland i övermorgon, han ville cykla runt Biwa Lake innan han lämnar Japan.
Gruppbild:
I vänstra hörnet sitter Sibylla brevid sin man Kai och dottern Philine, bäbisen i Allisons knä tillhör samma familj. De övriga tre som inte är vi är familjen Duff, pappa Duff är från Kanada men är fast bosatt i Japan sedan 17 år, arbetar som lärare på KIS (barnens skola) och gift med Chinagi. Chinagi är den som fixade och organiserade allt.
Vi bodde på ett litet Ryokan, eller rättare sagt ett MinShuKu, som är en variant av Ryokan. Skillnaden är att man äter gemensamt istället för på rummen vilket man alltid gör i en Ryokan. Det var maximalt mysigt och väldigt japansk. Det drevs av en familj, mannen i familjen fiskade utanför huset. Middagen bestod av Sukiyaki och frukosten av ris och fisk. Efter middagen badade vi "O fu ro" vilket betyder gemensamt bad. Det är likt Onsen, som att möta kokdöden, men ack så skönt.
.............................................
Eftersom tåget åker fortare än cykeln hann vi ta en båttur ut till en ö utanför Nagahama. Där fanns en gammal tempelbyggnad från 700-talet (!!!). Det var fint och väldigt rogivande på ön. Träden blommar på kal kvist.
Det enda molnet på himlen denna helg var att Ester inte mådde toppen. Hon hade lite feber och ont i kroppen. Jag tror att febern beror på just det onda i kroppen som är maximal träningsvärk. I torsdags var vi nämnligen med några andra från skolan på ett hotells spaavdelning. När barnen hade badat sig nöjda provade de de olika maskinerna i gymmet. Stretch visste de inte att man bör göra efter hård träning. Ester är helt handikappad, jag undrar hur hon ska komma upp till sin säng i kväll?
Innan badet var det dansuppvisning av jazzdansgruppen från skolan som Ester är med i. Uppvisningen var ett pausnummer för en tillställning på ett konferenscenter här i Kyoto. Ester presenterade gruppen och skolan på japanska. Hon såg liten ut på den stora scenen, märkligt att höra henne prata ett språk som jag själv inte förstår......
