Olikheter
I mina ämnen jag studerar, psykologi i arbetslivet och HR-arbete i teori och praktik, ingår rimligtvis mångfaldsfrågor, diskriminering (+lagar), gruppidentitet mm. Litteraturen är inte bara från Sverige vilket kan visa sig i vissa påstående och vinklingar om framför allt jämställdhetsfrågor och orsaker till dessa. MEN den största motpolen till ALL kurslitteratur är Japan och dess organisationsklimat. Ola kommentera när han tittade i mina böcker att han borde läsa lite av detta eftersom han behöver lite gruppsykologikunskaper i sin nuvarande tjänst. Mitt råd till honom är; Nej, du ska inte läsa dessa böcker. Det krockar brutalt med regler och framför allt normer här i Japan. Ett konkret exempel är att som utlänning i ett japanskt företag finns inga utsikter att avancera, det kan man bara om man är Japan. Snacka om diskriminering och framför allt går de miste om resurser som förmodligen skulle gynna utvecklingen. Micronic är lyckligtvis ett svenskt företag men kontoren i japan har ett starkt japansk företagsklimat.
Vi har en bok med titeln "Japan Cultural Code Words", där kan man läsa om japanernas sjätte sinne, "Aun no Kokyu". Japan är en ö och var fram till mitten av 1800-talet en väldigt isolerad sådan, den var så homogen att de kunde läsa varandras tankar (!!!). De utlänningarna som kom till Japan reagerade över hur programerade japanerna var i sitt tänkande och beteende, det verkade som de tappat förmågan till spontanitet och kunde inte göra något ur eget initiativ. Kulturen lever vidare i japan och den bevaras och vårdas väl. Det är imponerande, speciellt gällande konst, musik och traditioner. Det jag inte är så imponerad över är just att individen i sig inte har så stort värde, det är gruppen som gäller. Vidare i boken kan man läsa om träning till intuitiv visdom, "Shugyo". När ett japanskt företag nyanställer, gärna direkt från universitetet, är det inte arbetsuppgifterna och rutinerna som de först ska lära sig (för att bli produktiva), istället ska de lära sig företagets filosofi och kultur, så att deras personliga beteende och uppförande går stick i stäv med företagets. Ju svårare något är att lära sig desto värdefullare är kunskapen, därför ges ingen hjälp, tips eller råd utan de ska själva känna in och lära sig detta. Målet är perfektion vilket innebär att ingen är fullärd. En effekt av detta har en japansk professor studerat och konstaterat, en japansk arbetare förstår ca 70 % av sitt faktiska arbete. Vore det inte lättare att prata, informera och lära varandra, då kanske de kan förstå allt.
När jag nu läser mina kurser om hur vi ska möta mångfald, öka flexibilitet, fortsätta jämställdhetsarbetet, se och ta vara på alla individuella behov och resurser så blir det en brutal krock med det samhälle jag befinner mig i. Jag förstår att Ola kan bli frustrerad ibland, men dessvärre kan inga råd ges, inte ens om jag får VG i mina kurser.
Vi har en bok med titeln "Japan Cultural Code Words", där kan man läsa om japanernas sjätte sinne, "Aun no Kokyu". Japan är en ö och var fram till mitten av 1800-talet en väldigt isolerad sådan, den var så homogen att de kunde läsa varandras tankar (!!!). De utlänningarna som kom till Japan reagerade över hur programerade japanerna var i sitt tänkande och beteende, det verkade som de tappat förmågan till spontanitet och kunde inte göra något ur eget initiativ. Kulturen lever vidare i japan och den bevaras och vårdas väl. Det är imponerande, speciellt gällande konst, musik och traditioner. Det jag inte är så imponerad över är just att individen i sig inte har så stort värde, det är gruppen som gäller. Vidare i boken kan man läsa om träning till intuitiv visdom, "Shugyo". När ett japanskt företag nyanställer, gärna direkt från universitetet, är det inte arbetsuppgifterna och rutinerna som de först ska lära sig (för att bli produktiva), istället ska de lära sig företagets filosofi och kultur, så att deras personliga beteende och uppförande går stick i stäv med företagets. Ju svårare något är att lära sig desto värdefullare är kunskapen, därför ges ingen hjälp, tips eller råd utan de ska själva känna in och lära sig detta. Målet är perfektion vilket innebär att ingen är fullärd. En effekt av detta har en japansk professor studerat och konstaterat, en japansk arbetare förstår ca 70 % av sitt faktiska arbete. Vore det inte lättare att prata, informera och lära varandra, då kanske de kan förstå allt.
När jag nu läser mina kurser om hur vi ska möta mångfald, öka flexibilitet, fortsätta jämställdhetsarbetet, se och ta vara på alla individuella behov och resurser så blir det en brutal krock med det samhälle jag befinner mig i. Jag förstår att Ola kan bli frustrerad ibland, men dessvärre kan inga råd ges, inte ens om jag får VG i mina kurser.
Kommentarer
Trackback
