Lena i Kyoto

Familjen Mammen från New York (Manhattan!!!) flyttar hem i juli, trisst tycker vi. Deras dotter Eleanor följde med oss hem efter skolan i fredags och blev kvar hos oss till lördag kl 17 då vi var bjudna på middag i deras hem. Här i Kyoto bor de väldigt Japanskt, superläckert och charmigt. Jag är verkligen avundssjuk, i alla fall nu när det är varmt, under vintern har de närmare 0-gradigt i större delen av huset. Elfiltar och lager av kläder är det som gäller, ordspråket att elda åt kråkorna är användbart eftersom det är cm-breda glipor mellan brädorna i huset, men hur charmigt som helst. Köket var smalt men högt, 4 meter till nock. De japanska skjutdörrarna till den lilla inneträdgården hakades bort och vi njöt av sällskap, miljö, god mat och dryck. Familjen Merbitz njöt de med.




I lördags var det varmt (& klibbigt). Då är det skönt att gå ner till floden, så det gjorde vi. Alla i sällskapet utom jag och Maja badade med kläderna på. Efter en stunds tjoande och skvättande i floden hade det samlats en del publik till detta spektakel. Bara att se denna vite man, med hår på andra ställen än där genomsnittsjapanen har sin samling (dvs på huvudet och inte på bröst och rygg), medförde en del tappade hakor.




På söndagen åkte vi till samma tempel vi besökte förra helgen. Denna gång ville vi passera under alla Shrine-portar, tusentals oranga portar uppför bergen och genom skogen, ca 4 km lång promenad. Vi passerade en mängd olika böneplatser, där folk stannar och ber, olika böneplatser för olika önskemål (bra för ögonsjukdom, bra för halsen, bra för hälsa mfl.), vill man något riktigt ordentligt kan man köpa en miniport och skriva sitt önskemål på den.

Härlig natur (bågarna stod inte alltid så tätt som på bilden) , skön promenad men trots att det fanns mutor i form av läsk och glass, så var det helt omöjligt att hitta bilder med en leende Ester på, ingredienser som promenad och tempel får henne inte att dra på smilbanden, oavsett muta.