Japan, makt och tanke
..........................................................
Segrarmakternas beslut att låta Japan behålla sin kejsare kan ha bidragit till att japanerna inte sett en anledning att göra upp med sitt krigiska förflutna som tyskarna gjort. Lars Vargös nya bok åskådliggör tankemönster och underlättar förståelsen av det moderna Japan.
När Tyskland och Japan kapitulerade 1945 stod de västallierade segrarmakterna inför två viktiga frågor: Hur skulle dessa länder bestraffas för sitt storhetsvansinne och sin brutala imperialistiska politik? Och hur skulle de kunna omvandlas till liberala demokratier enligt västerländskt mönster?
I Tysklands fall ansågs "skuldfrågan" besvarad: nazisterna med Hitler i spetsen var förbrytare, den nazistiska ideologin ond. Därmed stod också de västallierades strategi klar: de huvudansvariga skulle straffas, det tyska folket avnazifieras och allt nazistiskt tankegods elimineras.
I Japans fall fanns det emellertid inte någon ideologi som direkt kunde identifieras som ond. Därför valdes en annan strategi. Visserligen ställdes även japanska krigsförbrytare inför en internationell domstol och flera höga militärer och politiker avrättades, men varken kejsaren eller shintoreligionen, som varit den rådande ideologin, antastades. Den amerikanska ockupationsmakten utgick ifrån att Japan bäst skulle kunna acceptera
omvandlingen till en demokrati om kejsaren med sitt höga symbolvärde fick sitta kvar på tronen och shintoismen, den japanska ursprungsreligionen som präglat det japanska folket i tusentals år, inte ifrågasattes.
Har utvecklingen givit dem rätt? Eller har kejsardyrkan och shintoismen varit hinder för Japans utveckling till demokrati? Hur ser det japanska samhället ut i dag?
I boken Japan. Makt och tanke (Carlsson, 318 s) försöker den svenske diplomaten och författaren Lars Vargö ge svar på dessa frågor. Vargö, en framstående Japanexpert, knyter där samman den politiska maktens historia med Japans kulturella och idéhistoriska arv. Kronologiskt skildrar han Japans utveckling fram till i dag och analyserar landets problem mot den historiska bakgrunden. Han undersöker också hur japanerna har handskats med sin "skuldfråga" i jämförelse med Tyskland och vad det har inneburit för Japans relation till grannländerna.
Vargös bok är inspirerande läsning därför att den åskådliggör strukturer och tankemönster som underlättar tolkningen av det moderna Japan och bidrar till en djupare förståelse för ett fjärran land som fascinerar för att det är så främmande. Boken är illustrerad med foton och japanska teckningar. Man skulle ha önskat att den också varit försedd med kartor som visualiserat hur Japan systematiskt utvidgat sin maktsfär och hur den reducerats efter nederlaget 1945.
För att förstå Japan i dag måste man, skriver Vargö, inse hur djupt landet fortfarande är förankrat i sin mångtusenåriga kulturtradition. År 660 f Kr steg enligt sägnen den första japanska kejsaren ned från himlen. I shintoismen, en schamanistisk naturguds- och hjältekult med ett otal riter och ritualer, har kejsardyrkan alltid spelat en central roll.
Sedan politiska strider i Kina ledde till massiva folkvandringar österut under århundradena före Kristi födelse, har Japans historia präglats av närheten till det stora grannlandet. Under de första tusen åren var det kinesiska inflytandet starkt: skriftspråket övertogs, buddhismen och konfucianismen infördes. Det ledde till en kamp mellan religionerna. Med tiden etablerade de sig dock sida vid sida och övertog element från varandra, och än i dag utövar många japaner flera religioner samtidigt.
På 900-talet bröt Japan de officiella kontakterna med Kina i strävan att skapa en egen nationell identitet. Landet isolerade sig från omvärlden och utvecklade ett "dualistiskt" statsskick med kejsaren som en i helig avskildhet levande symbol för makten och en starkt militärt präglad feodal hierarki (shoguner, samurajer) som utövade den reella makten.
Detta feodala samhällssystem bestod till mitten av 1800-talet, då Japan under omvärldens tryck beslöt att öppna sina hamnar för utländska skepp. Japanerna blev nu medvetna om att isoleringen hade hindrat landets utveckling, och japanska delegationer skickades runt i världen för att studera olika statsskick. Målet var att omdana den japanska feodalstaten med 200 länsherrar till en parlamentariskt styrd stat efter västerländskt mönster. Det ledde
till ett inbördeskrig 1861, där företrädarna för det gamla Japan med samurajerna i spetsen led ett nesligt nederlag. Genom en radikal restauration 1868 fick kejsaren för första gången på 500 år åter reell politisk makt. Shintoismen proklamerades som statsreligion. Tokyo blev ny huvudstad.
Omstruktureringen av samhället ledde till ett uppsving av dittills oanade mått. På alla områden började ett intensivt reformarbete. Hären och flottan organiserades om och en stark upprustning inleddes. Tyska riket var Japans förebild, och fram till andra världskrigets slut skulle Japan genomgå en utveckling som uppvisar många paralleller med Tyskland.
Japans utrikespolitik blev allt aggressivare. Genom en seger över Kina 1895 och över Ryssland 1905 utvidgade Japan sitt inflytande över stora områden på den asiatiska kontinenten (bland annat Korea och Manchuriet). På tre decennier hade Japan förvandlats från ett efterblivet feodalrike till en internationellt erkänd stormakt. Framgångarna väckte hybris. Japanerna proklamerade att deras nation var överlägsen alla andra. Högerextremismen växte sig stark, chauvinismen florerade, paramilitära grupper härjade med brutalt våld, flera politiker mördades.
På 30-talet bedrev Japan en imperialistisk politik med hegemonin i Östasien och på Stilla havet som mål, provocerade 1937 ett krig med Kina och proklamerade "en ny ordning i Östasien". 1940 anslöt sig Japan till axelmakterna och undertecknade en tremaktspakt med Tyskland och Italien. Japans offensiva expansionspolitik förstärkte spänningarna i förhållandet till USA. När japanerna ockuperade Indokina på sommaren 1941 ställde USA in all leverans av olja och krävde att Japan skulle dra tillbaka sina trupper även från Kina. Då det kravet ansågs oacceptabelt beslöt de japanska befälhavarna att förekomma fienden med ett blixtangrepp i Pearl Harbor.
1945 stod Japan liksom Tyskland på spillrorna av sina stormaktsdrömmar. Vilken roll spelade frågan om den nationella skulden i Japan? Visserligen hade Japan inte gjort sig skyldigt till ett rasistiskt folkmord som Nazityskland men japanerna hade härjat med extrem brutalitet i de ockuperade länderna och begått blodiga massakrer. Har japanerna bemödat sig om att göra upp med sitt belastade förflutna som tyskarna gjort? Nej, säger Vargö, "skuldfrågan" har i Japan aldrig varit föremål för en omfattande debatt. Visserligen innebar nederlaget en enorm prestigeförlust men det ledde inte till en självkritisk analys av orsakerna till vad som skett. Japanerna såg ingen anledning att ifrågasätta japanska tanketraditioner utan bemödade sig om att förbinda dem med västerländska värderingar. Det var, skriver Vargö, som om man i Tyskland efter nederlaget skulle ha sökt kombinera de nazistiska idéerna med modernt demokratitänkande. Och beslutet att låta kejsaren sitta kvar på tronen fastän den japanska militären hade agerat i hans namn kan, framhåller han, ur rent protokollär synpunkt likställas med ett beslut att låta Hitler, om han varit vid liv, sitta kvar som symbolisk statschef i syfte att hålla ihop den tyska nationen.
Vargös jämförelser kräver gensvar. Kan man över huvud taget jämställa den japanske kejsaren, som har en uråldrig kulturtradition bakom sig, med en folkvald fanatiker som Hitler? Dessutom var kejsar Hirohitos inflytande över det japanska befälets handlande begränsat, medan Hitler själv fattade alla beslut.
Men Vargös tankegångar manar till ett djärvt tankeexperiment: om Hitler hade haft mod att överleva sitt nederlag och verkligen givits möjlighet att visa vad han gick för i en demokrati, hade han snabbt avmystifierats och så förlorat sin fascination som mytisk figur. Då hade det blivit uppenbart att han inte var en demon utan en storhetsvansinnig rasist som endast kunnat få en sådan makt därför att han skickligt utnyttjade redan existerande tankegods för sina personliga syften. Och i så fall hade vi, kan man förmoda, varit färdiga med Hitler för länge sedan. Och då hade han inte, som nu blev fallet, kunnat spöka vidare i vårt västerländska medvetande under hela
efterkrigstiden fram till i dag.
I alla fall, konstaterar Vargö, har den japanske kejsaren, som efter krigsslutet tvingades avsäga sig sin heliga status, blivit en "folkets kejsare". Men beslutet att låta honom sitta kvar har också haft till följd att japanerna i gemen inte har kunnat distansera sig från den aggressiva expansionspolitik som deras land bedrivit under kejsarens överhöghet. För om det hade vart något förkastligt, varför hade då kejsaren inte avrättats eller åtminstone avsatts?
Det faktum att de viktigaste ingredienserna i förkrigsideologin fick bestå - förutom kejsaren och shintoreligionen även nationalsången och örlogsflaggan - har stärkt japanerna i övertygelsen att det inte finns någon grund för dem att ifrågasätta sin egen nationella roll i vad som skett. Och då de utsattes för de ohyggliga fasor som ett atombombsanfall innebär, anser de sig ha full rätt att betrakta sig som krigets offer. 1994 avvisade justitieministern allt tal om en japansk krigsskuld som ett försök från andra länder att skjuta sitt ansvar ifrån sig.
Men hänger inte detta, frågar man sig när man läser Vargös bok, också i hög grad samman med den japanska religionen? Är inte "skuld" ett kristligt begrepp som är främmande för shintoismen? I det starkt ritualiserade japanska samhället är "att göra det rätta" inte i första hand en etisk förpliktelse utan en formfråga. Det gäller att respektera alla formföreskrifter till varje pris för att inte "förlora ansiktet", och den som inte uppfyller det kravet känner skam men inte skuld.
Många japaner är dock, konstaterar Vargö, missnöjda med hur starkt dessa traditionella mönster fortfarande präglar livet i Japan. Det gäller i hög grad inom politiken, där det aktiva och synliga resonerandet följer klara regler medan de verkliga åsikterna hålls tillbaka tills de blivit "rumsrena". Det leder till oklara och synbart ologiska ställningstaganden. Denna brist på uppriktighet finns överallt i världen, noterar Vargö, men ingenstans har den satts så i system som i Japan.
Ända sedan krigsslutet har japanerna sysslat med frågan om sin nationella identitet, och i dag förs en intensiv politisk debatt om hur Japans framtid ska gestaltas.
Å ena sidan finns det en stark strävan att frigöra sig från USA. Den japanska konstitutionen, påpekas det, skrevs av USA 1947 och har inte förändrats sedan dess. Krav ställs på att Japan äntligen ska befria sig från det påtvingade amerikanska militärskyddet och bli ett "normalt" land med egna försvarsstyrkor. Vi måste, framhålls det, vårda våra gamla traditioner och distansera oss från den dekadenta utvecklingen i Västerlandet.
Å andra sidan propageras de amerikanska värderingarna som det bästa botemedlet mot stagnationen i det överreglerade japanska samhället. Och militäralliansen med USA framhålls som viktig för relationen till grannländerna, där rädslan för att Japan ska återgå till sin aggressiva expansionspolitik fortfarande är stark. Samhällskritiker kräver att deras land ska följa Tysklands exempel och äntligen officiellt be sina forna fiender om ursäkt för de ohyggliga lidanden de utsatts för. Det torde dock förbli en from önskan. Vargö tyder visserligen det stora intresse som dagens debatt väcker som ett tecken på att japanerna kanske nu är beredda att tänka om, men tvivel är berättigade. De nationalistiska tongångar som hörts ända sedan 60-talet, då "det japanska undret" snabbt gjorde Japan till en ledande industrination, har förstärkts ytterligare under den nye premiärministern Shinzo Abe, som styr landet sedan den 20 september 2006. Han kommer från en av Japans ledande politiska dynastier, och han står för kontinuitet och konservatism. Han ser Japan omgivet av fientliga stater, och hans mål är att befria sitt land från den påtvingade pacifismen och göra det till en suverän stat med en egen stark militärmakt. Och då flera lagförslag som visar i den riktningen redan gått igenom i parlamentet är en avspänning i Japans relation till grannländerna knappast att vänta.
